The Fooo Noveller

Hannas perspektiv:

De släppte av oss vid plattan och vi tackade för skjutsen och sen gick jag och Klara mot gallerian. Vi gick i en massa olika affärer och köpte lite mer än vi skulle, men vi lyckades hitta kläder till kvällen. Klockan var rätt mycket när vi var klara i alla affärer med tanke på att vi sov till klockan ett och inte var inne i centrum förens två tiden.

Vi tog bussen hem till Klara för att börja fixa oss inför kvällen. Ingen av hennes föräldrar var hemma så vi satte på musik på högsta volym och Klara snodde sprit av hennes föräldrar och började förfesta lite för sig själv. Jag själv är alltid helt nykter, så det blir oftast jag som får ta hand om henne.

När vi hade fixat oss klart kollade jag på klockan och såg att den var åtta. Shit, tänkte jag för mig själv. Men som tur väl bodde Oscar inte så långt ifrån.

Oscars perspektiv:

Jag kollade på klockan och den var åtta, alla som var bjudna hade kommit och till och med en hel del objudna utom Hanna och Klara. Men de lär väl komma snart tänkte jag för mig själv.

Inne i köket där de flesta hängde spelades hög musik och det var sprit uppställt på hela köksön och köksbordet. Många hade redan fått i sig lite för mycket, jag själv gillade egentligen inte att dricka men idag gick jag runt och tog en klunk från min öl då och då. Jag visste själv att det var för att impa på Hanna och Klara så de inte skulle tro jag var en mes.

”Ey, bro! Var har du Hanna och Klara?” ropade Albin, det märktes att han redan var rätt packad när han gick mot mig.

”De kommer väl snart. Och du, ta det lite lugnare idag än förra gången!” sa jag och började gå ut mot trädgården.

Ute på trädgården var det betydligt lugnare, det var bara ett tiotal som satt vid utemöblerna och snackade och drack lite smått. Bland annat mina kompisar från The Fooo, Felix och Ogge satt där. Men ingen av dom drack, de har nog aldrig ens smakat. Den fjärde medlemmen i The Fooo, Omar, bor i Göteborg så han kunde tyvärr inte komma till festen.

”Oscar, kom hit och sätt dig! Du behöver väl inte gå runt och hålla koll på alla hela tiden” ropade Felix.

Jag gick bort till dom och satte mig och började genast hänga med i konversationen de hade haft.

”Så, när får vi träffa Hanna och Klara då?” viskade Ogge till mig.

”De borde komma närsom” sa jag precis när det plingade på dörren.

Klaras perspektiv:

Jag kände redan att allt snurrade och att jag var rätt packad, men jag orkade inte bry mig. Det är inte fest varje dag och allt jag ville ikväll var att lägga in en stöt på Albin och det skulle jag aldrig kunna göra utan lite sprit i mig.

Hannas perspektiv:

Oscar öppnade dörren med ett stort leende och en öl i handen. Jag trodde inte han var en sån som drack, men det var okej för mig. Bara han inte blir för full och gör en massa dumma grejer.

”Väkomna!” sa han och gav först mig en kram och sen Klara.

Vi gick in hans enorma och fina hus. Det var massa folk där, jag kände knappt igen någon. Inne i köket spelades hög musik och där satt de flesta och söp järnet. Bland annat Albin satt där, han såg rätt packad ut. Jag såg att Klara gick bort mot honom och satte sig i hans knä och började snacka.

”Kom, vi går ut! Jag vill att du ska träffa mina vänner” sa Oscar och drog med mig ut i trädgården.

Ute på trädgården var ett blandat gäng med både tjejer och killar och det var betydligt lugnare där.

”Felix och Ogge, kom hit!” ropade Oscar.

Två killar i samma ålder reste sig upp och började gå mot oss. Den ena av dom var mer söt och den andra var mer snygg.

”Det här är då Hanna som jag har berättat om” sa Oscar.

”Trevligt att träffas! Det är jag som är Felix då” sa den söta killen och gav mig en kram.

”Och jag är Ogge då, jag har hört mycket om dig” sa den snygga killen som också gav mig en kram.

”Jag har hört mycket om er också, kul att äntligen träffa er!” sa jag och log.

”Så hur känner ni varandra då?” frågade jag nyfiket.

”Vi har alltid vetat vilka vi är, men nyligen blev vi ett band..” sa Ogge men blev avbruten av Oscar som armbågade han i magen.

Jag kollade förvånat på Oscar och han låtsades som ingenting.

”Ogge och Felix, jag måste snacka med er” sa han sedan och gick iväg med dom.

Jag fattar ingenting, men orkar inte bry mig så jag går in i huset igen och bestämmer mig för att gå till toaletten. På väg till toan känner jag hur någon tar på min rumpa.

”Vad tror du att du håller på med?” fräser jag åt killen som gjorde det.

”Oj, tjejen har attityd. Det gillar jag” säger han och börjar tafsa ännu mer.

Sen trycker han upp mig mot väggen och håller i mina armar och kysser mig, han försöker ta in tungan i min mun. Han riktigt stinker av sprit och är riktigt motbjudande. Jag sprattlar och håller på och gör allt för att komma loss från honom men han är för stark.

Klaras perspektiv:

Jag stod och kollade ut genom fönstret i väntan på Hanna. Jag var så nyfiken på vad som hade hänt, de hade liksom varit borta i fyra timmar. Plötsligt ser jag henne komma gåendes, jag rusar ut ur rummet och ner för trappan och ställer mig vid dörren.
Precis när hon öppnar ropar jag ”berätta allt!”.

Hennes ansiktsuttryck är oslagbart, hon blev så rädd.

”Shit, vad du skräms kvinna!” skriker hon.

Jag bara skrattar.

”Såååå, vad hände?” frågar jag nyfiket.

”Klara, inte på det sättet du tänker. Han är mer som en bror.”

Jag plutar med läpparna besviket. Jag hade ju hoppats på en massa detaljer.

”Men han är verkligen helt underbar. Han berättade allt om sig själv och det känns som jag har känt honom i flera år. Och när jag berättade om Lovisa satt han där och lyssnade och liksom bara fanns där, det kändes så himla bra.” fortsatte hon och log stort.

Wow, jag blev förvånad. Det var inte många killar som var sådana.

Oscars perspektiv:

Jag har aldrig träffat en tjej som Hanna, det känns verkligen som vi har känt varandra i evigheter. Hon är verkligen som en syster. Vi hade så himla kul tillsammans och det kändes bra att hon kunde öppna sig för mig redan första gången vi träffades.

Jag kom på att jag skulle ha fest imorgon så jag tog upp mobilen och knappade in ett sms till henne.

”Fest hos mig imorgon 19.30, ta med Klara och kom! Här har ni adressen:----”.

Hoppas verkligen inte hon tycker jag är för på, men det skulle verkligen vara kul om hon träffade mina vänner och lärde känna dom.

Hannas perspektiv:

Vi skulle precis sova när min mobil plingade till. Jag kollade på displayen och såg att det stod ’Oscar’. Haha, han hade lagt in sitt egna nummer. Gulligt. Jag bytte namn på kontakten till ’Bror’ och ett hjärta. Sedan kollade jag vad han hade skrivit. Fest hos honom imorgon. Det kan man ju bara inte missa.

”Klara, sover du?” viskade jag.

”Va, nej! Jag är vaken” svarade hon.

”Vi är bjudna på fest hos Oscar imorgon” sa jag och kände att jag brast ut i ett stort leende.

”Åh, awesome! Hoppas han har några riktigt snygga vänner” sa hon och skrattade.

~Dagen efter~

Fortfarande Hannas perspektiv:

Jag vaknar av att Klara hoppar på mig och ropar:

”Hanna, vi måste till stan!! Jag måste köpa nya kläder tills ikväll”.

”Jaja, bara tio minuter till” mumlade jag nyvaket och försökte somna om.

”Upp med dig!!” fortsatte hon och drog och slet i mig.

Efter ungefär tio minuter lyckas hon få upp mig ur sängen. Vi slängde på oss lite kläder, sminkade oss och fixade håret, sen gick vi ner och käkade lite frukost.

”Shit, bussen går om fem minuter!” säger jag panikslaget efter att ha kollat på klockan.

Vi sprang ut i hallen och tog på oss skorna och började springa mot busshållsplatsen, som tur väl var det inte jättelångt till den. Precis när vi springer runt hörnan av kvarteret ser vi att bussen kör iväg.

”FAN!” skriker vi i mun på varandra.

Oscars perspektiv:

Jag och Albin tog mopederna in till centrum för att fixa lite grejer tills ikväll. Vi svänger runt hörnet av mitt kvarter och då får jag syn på Hanna och en tjej som måste vara Klara, så vi stannar vid dom.

”Vad gör ni här?” frågar jag medans jag tar av mig hjälmen.

”Vi skulle egentligen in till centrum, men vi missade bussen” svarar Hanna och suckar.

”Vi ska med dit så ni kan åka med oss” säger jag och ler.

”Hjälmar då?” säger Hanna och Klara i mun på varandra.

”Äsch, ni kan ta våra” säger jag och räcker över min hjälm till Hanna.

”Det här är Albin förresten, du kan åka med honom Klara” fortsätter jag.

Klaras perspektiv:

Shit, vad snygg Albin var. Seriöst, jag har aldrig sett en sådan snygg människa. Och jag ska åka med honom? Shit.

Han räcker över hjälmen till mig och hjälper mig knäppa den. Gulligt. Sedan sätter jag mig bakom honom på mopeden.

”Håll i dig!” säger han och börjar köra.

Jag tar armarna runt honom och jag känner hur en varm känsla kommer krypandes inom mig.

Hannas perspektiv:

Jag tog emot mobilen och kollade på displayen, jag blev förvånad när det stod mitt namn. Men sen kände jag i fickan och märkte att jag hade tappat den.

”Hallå?” svarade jag i telefonen.

”Ehm, hej. Är det Klara?” sa en kille i andra änden.

”Nej, det är Hanna. Du ringer från min mobil.”

”Jaha! Ja, du tappade den när vi sprang in i varandra innan. Så jag ringde kontakten som var högst upp bland dina samtal.”

”Tack för att du tog hand om den! Vart kan jag hämta den?” sa jag tacksamt.

”Vi kan ses på Espresso House om en kvart så kan vi ta en fika också. Bra, ses då!”

Jag hann inte säga något innan han la på, men varför inte liksom. Jag älskar att lära känna nya människor och han verkar väldigt snäll.

”Vem var det?” frågade Klara med en nyfiken min.

”En kille jag sprang in i innan, han hade min mobil. Så vi ska ses på Espresso House och ta en fika” sa jag och log stort.

”Måste ni ta en fika för att han har din mobil?” frågade hon och skrattade.

”Haha, jag hann inte säga emot. Men han verkar faktiskt väldigt snäll.”

Klara bara skrattade, jag slog henne lite löst på armen och sen gick jag ner och tog på mig skorna.

Oscars perspektiv:

Jag sitter på Espresso House och väntar på Hanna, som hon tydligen hette. Jag har aldrig varit så här nervös, tänk så kommer hon inte. Men så slog det mig, jag har ju hennes mobil så det är klart hon kommer. Men tänk så kommer hon och tar sin mobil och sen drar. Jag kanske skulle ha väntat på vad hon sa om fikan.

Exakt en kvart efter ser jag henne komma, hon letar efter mig så jag vinkar och då får hon syn på mig. Mitt hjärta slår snabbare ju närmare hon kommer mitt bord.

”Hej!” säger hon och ler stort.

”Hej! Saknat den?” säger jag och räcker fram hennes mobil till henne.

”Åh, tack så jättemycket! Jag hade faktiskt inte märkt att den var borta. Men vad vill du ha att fika? Jag bjuder som tack för att du tog hand om min mobil!”

Yes, hon ville stanna kvar och fika. Hon ville till och med bjuda mig, det var supergulligt men skulle aldrig låta henne göra det.

”Nej, det är lugnt! Jag betalar för mitt, tack ändå.”

”Men jag vill ju..” säger hon och plutar med läpparna.

”Verkligen supergulligt av dig, men skulle aldrig låta dig betala.” säger jag och ler stort.

”Okejdå..” säger hon och brister ut i ett stort leende.

Vi gick in och beställde det vi skulle ha och sen gick vi ut och satte oss på uteserveringen igen. Först var det rätt pinsam tystnad, men efter ett tag satt vi och berättade om oss själva. Jag valde att inte berätta att jag var känd i Sverige, det kändes bra att hon inte visste att jag var känd så jag ville inte fördärva något.

Hannas perspektiv:

Jag hade verkligen kul tillsammans med honom, jag trivdes i hans sällskap. Han hade berättat så mycket om sig själv, det kändes som jag hade känt honom i evigheter.

Nu var det min tur att berätta om mig. Hur kul skulle det vara att höra om mitt liv egentligen. Det är bara en ända stor röra. Jag var rädd för att han skulle tycka det var allt för rörigt, för rörigt för att vilja vara min vän. Men jag tog mod till mig och började berätta om min mamma och pappa hur de skilde sig och hur mamma hittade en ny man. Sen kom frågan ’Har du några syskon?’.

Alla tankar på Lovisa flög förbi, det gjorde ont. Men jag visste att frågan skulle komma. Jag visste också att jag kunde lita på Oscar, han kändes så äkta. Som brodern jag aldrig fick.

”Ja, jag har ju min plastsyrra. Jag vill egentligen inte ha någonting med henne att göra, men jag har inget val I guess.” Sa jag och rullade med ögonen.

”Sen så har jag en i himlen också..” fortsatte jag och kollade ner i bordet.

Jag såg hur han stelnade till. Hur han ångrade att han hade ställt frågan, han var på väg att öppna munnen. Jag visste vad han skulle säga.

”Scch.. Du behöver inte vara ledsen, hur skulle du kunna veta.” avbröt jag honom.

Han kollade ner i bordet. Han hade dåligt samvete.

”För ett år sedan fick min lillasyster Lovisa diagnosen cancer, det var väldigt tufft för henne. Hon fick göra många cellgiftsbehandlingar och strålningar. Läkarna sa att hon höll på att bli bättre, men dom hade så fel..”

En tår letade sig ner för min kind. Fan, jag ville inte gråta inför honom. Men det är så svårt, så fort jag pratar om henne så bryter jag ihop. Han kollade medlidande på mig och tog min hand som låg på bordet.

”Hon förlorade kampen” sa jag tillsist.

Han kramade min hand hårt, det kändes skönt att ha honom där.

”Jag beklagar verkligen Hanna” sa han med ånger i rösten.

”Oscar, det är okej. Det är bara så jobbigt att prata om det, jag saknar henne verkligen.”

Det pep till från min mobil som låg på bordet, jag tog upp den och såg att det var ett sms från Klara.

’’Kom hit nu! Ni har varit ute i evigheter, jag vill veta allt! Du sover hos mig inatt också bara så du vet. Xoxo.’’.

”Jag måste gå nu Oscar, det var verkligen supertrevligt det här!” sa jag och log.

”Ja, verkligen. Tack för att du ville!” sa han och ställde sig upp.

Vi kramades och sa hejdå. Jag kände ett lyckorus genom kroppen när vi kramades. Jag har inte varit så här lycklig på väldigt länge.

Jag hör hur min plastsyster spelar The Fooo’s låtar på högsta volym nere i vardagsrummet. Jag hatar dom av hela mitt hjärta. Så fort jag hör deras låtar så liksom brister något inom mig. För ett år sedan fick min riktiga syster Lovisa diagnosen cancer och det var riktigt tufft. Men mitt bland allt kaos med cellgiftsbehandlingar och strålningar fick hon på något sätt ork och kraft från killarna i The Fooo. Hennes största dröm var att få träffa dom och höra dom sjunga. Och hennes dröm skulle gå i uppfyllelse, hon skulle få en privat träff med dom. Men samma dag som träffen skulle vara ställde dom in, utan någon anledning. Dagen efter förlorade hon kampen. Hennes största dröm gick aldrig i uppfyllelse. Jag klarade inte av att höra deras musik. Ilskan inuti mig växte. Min idiotiska plastsyster visste mycket väl vad som hade hänt. Jag sprang ner till vardagsrummet och stängde av musiken.

”Vad gör du?!” skrek hon.

”DU VET MYCKET VÄL VAD JAG TYCKER OM DE HÄR KILLARNA!!” skrek jag tillbaka.

”Sätt på musiken igen! Genast! Hon får lyssna på vad hon vill, det här är inte ditt hus.” sa min styvpappa som hade hört allt.

Min mamma och pappa skilde sig när jag var tio år och mamma hittade en ny för två år sedan. Hon var mest tillsammans med honom för pengarna egentligen, men hon var ändå väldigt kär. Dock är hon aldrig hemma, hon är alltid ute på affärsresor med sitt nya jobb. Så jag bor alltså tillsammans med min styvpappa och min plastsyster och jag hatar dom lika mycket båda två.

Jag slängde kontrollen till stereon på min plastsyster och sprang snabbt ut i hallen och tog på min skorna och sprang ut från mitt hemska hus. Jag behövde träffa min bästa kompis Klara så jag började springa mot tågcentralen. Jag sprang och kollade ner i marken så ingen skulle se att jag grät. Plötsligt kände jag hur jag sprang in i någon.

”Men se dig för!” sa jag irriterat.

”Oj, ehm.. Förlåt, gick det bra?” sa killen som jag hade sprungit in i.

Jag hade hela tiden stått och kollat ner i marken, men sen kollade jag upp. Framför mig stod ett bekant ansikte, jag visste att jag kände igen honom. Men jag visste inte ifrån vad.

”Jaja, det gick bra!” svarade jag och började gå därifrån.

Jag blev förvånad över att hon inte började skrika och fråga om hon fick ta en bild när hon sprang in i mig, det brukade alla tjejer jag hade träffat göra. Men hon var väl antagligen inget fan. Det gillade jag.

Jag såg att det låg något på marken. Fan, hennes mobil. Jag kollade snabbt åt det hållet hon hade gått, men hon var försvunnen. Nu hade jag dock en anledning till att leta upp henne.

Jag sitter vid datorn och lyssnar på musik i mina hörlurar när jag hör hur någon kommer in i rummet. Hanna. Utan att ens behöva vända mig om vet jag att det är Hanna. Jag hör hur hon försöker lugna ner sig, det märks att hon har gråtit. Hon går bort till sängen och borrar ner huvudet i min kudde. Jag tar av mig hörlurarna och går bort till henne.

”Hanna, vad är det?” frågade jag lugnt och strök henne över kinden.

Hon satte sig upp i sängen och torkade bort tårarna som rann ner för hennes kinder.

”Jag saknar Lovisa, hon borde vara här nu.” sa hon tyst med gråten i halsen.

”Vi alla saknar henne, men hon mår bättre nu. Du måste kämpa för hennes skull, hon vill inte se dig ledsen.” ”Jag vet, men det är svårt.”

Min telefon avbryter vår konversation. Jag blir förvånad när jag ser att det står ’Hanna besti’ på displayen.

”Det är till dig” säger jag och räcker över mobilen till Hanna.

Visst var det Omar. Tillsammans med en annan tjej. De kysstes. Varför hände allt Mimmi? Det är som om det står i pannan på henne ’Få mig att må dåligt.’.

Tjejen som kysste Omar måste ha fått syn på Mimmi och att hon grät, för hon puttade bort Omar och gick bort mot henne. Även Omar vände sig om, han var chockad.

-         Hur kunde du? Jag trodde du var äkta! Skrek Mimmi.

-         Vänta, vad är det som pågår? Vem är du? Sa tjejen som kysste Omar förvirrat.

-         Han skulle föreställa min pojkvän, fick Mimmi fram.

-         Men va? Vi har varit tillsammans i några veckor nu ju, Omar förklara! Skrek tjejen nu.

Omar bara stod där och kollade ner i marken. Mimmi gick fram till honom och smällde till honom.

-         Din falska idiot! Jag trodde verkligen du var annorlunda.

Mimmi började springa mot busshållsplatsen igen med tårarna sprutandes. En buss kom precis när hon var framme och hon hoppade på den och sprang och satte sig längst bak. Hon kollade ut genom fönstret och började tänka på allt. Först Felix, sen hennes pappa, sen hennes mamma och nu Omar. Hon kände sig övergiven. Men sen slog det henne, Sofia.

Hon tog upp mobilen och ringde till Sofia. Men hon svarade inte. Mimmi tänkte att hon antagligen var upptagen och att hon skulle ringa upp senare, men så plingade hennes mobil till. Det var ett sms från Sofia. ’Nu hör du av dig va? Vad hände med att vi skulle hålla kontakten även fast du flyttade? Vad hände med bästa vänner för alltid? Jag har lagt ner det nu. Hör inte av dig till mig, vår vänskap är över!’ stod det på smset.

Tårarna forsade ännu mer nu. Vilken idiot Mimmi var. Bussen stannade vid busshållsplatsen vid hennes hus och hon sprang ut ur bussen, till sitt hus och upp på sitt rum. Hon slängde sig i sängen och bara låg där och lät tårarna forsa, de tog aldrig slut.

Mimmi vaknade av att hemtelefonen ringde, hon hade tydligen somnat. Hon sprang ner i köket och svarade.

-         Hallå? Det är Mimmi.

-         Det är Pernilla från sjukhuset. Vi har tyvärr tråkiga nyheter, du borde komma hit. Sa en kvinnlig röst i telefonen.

-         Är det mamma? Jag kan inte ta mig dit, det går inga bussar dit! Men jag måste dit!

-         Vi skickar en taxi.

Kvinnan la på och Mimmi stod där med telefonen i handen. Hon trodde inte att hon hade några tårar kvar men det hade hon visst, för hon stod där med tårarna rinnandes ner för kinderna.

Efter några minuter var det en taxi utanför huset så hon sprang ut och satte sig i den.

-         Kör fort!! Skrek Mimmi till taxichauffören.

-         Jag kan tyvärr inte köra fortare än jag får, svarade han med en lugn röst.

Det var som tur väl inte så jättelångt till sjukhuset så de var framme efter bara några minuter. Hon sprang fram till informationsdisken där Pernilla som hon hade pratat i telefon med stod.

-         Mimmi, hennes hjärta stannade igen och den här gången kunde vi inte få igång det. Vi gjorde allt vi kunde, men det var för svagt. Vi är otroligt ledsna, sa Pernilla med en lugn röst.

Mimmi föll ner på knäna och grät som ett litet barn, hon skakade och visste inte vart hon skulle ta vägen. Allt svartnade för henne. Hon var så ensam, hon hade ingen kvar.

Utan att tänka sig för ställde hon sig upp och sprang ut från sjukhuset, hon sprang och sprang tills hon kom till ett stup. Hon kollade ner, det var väldigt långt ner till marken. Hon tog ett steg framåt och stod nu längst ut på kanten. Hon var redo, redo att hoppa. Redo att ge upp. Vad var meningen med livet nu liksom. Hon samlade mod till att hoppa.

Precis när hon skulle ta sitt sista steg ut hörde hon någon ropa inifrån skogen.

-         Nej, hoppa inte!!

Hon vände sig om och såg Felix, vad gjorde han här?

-         Mimmi, förlåt. Jag vet varför du drog utan att säga till nu, jag är en idiot som trodde att du hatade mig. Jag är en idiot som lät det finaste jag hade försvinna från mig. Jag klarar seriöst inte mig utan dig. Så snälla, lämna mig inte. Jag behöver dig. Jag älskar dig, du är mitt allt.

Mimmi fann inga ord, det var det finaste hon hade hört. Men livet var ändå meningslöst. Allt var bara mörkt och hon kände att hon aldrig skulle finna någon lycka igen.

Felix gick bort mot henne och ställde sig bredvid henne och tog hennes hand.

-         Hoppar du, hoppar jag. Viskade han.

SLUT

-         Men vi kunde starta det igen. Hon måste dock ligga kvar på sjukhuset, som du vet har hon inte alls lång tid kvar.

Mimmi blev chockad. Tänk så hade de inte fått igång hjärtat, hon hade inte ens fått säga hur mycket hon betydde för henne då. Hon började gråta av bara tanken.

-         Får jag hälsa på henne? Frågade Mimmi.

-         Bara en kort stund, svarade hon och började gå mot rummet där hennes mamma låg.

Det gjorde ont i hjärtat att se hennes mamma ligga där med en massa slangar och maskiner runt omkring sig. Det var precis som när Felix hade krockat. Hon gick bort mot sängen och satte sig på kanten och tog hennes mamma hand.

-         Mamma, du får inte försvinna från mig. Du är det ända jag har nu.

-         Åh, min ängel. Jag älskar dig.

-         Jag älskar dig också mamma.

Sjuksköterskan kom in och sa att hennes mamma behövde vila så Mimmi gick ut till Omar igen.

-         Ska vi ta en glass vid hamnen? Jag gillar inte den här miljön, sa Mimmi.

-         Vi gör vad du än vill! Svarade han och log.

De gick hand i hand mot hamnen. Det kändes tryggt att vara i Omars närhet tyckte Mimmi.

När de var framme vid glasskiosken köpte de en varsin glass och satte sig på en bänk vid havet. De snackade om allt och Mimmi blev genast på mycket bättre humör. Det kändes skönt att komma på andra tankar.

De hade suttit där ett par timmar nu och det hade börjat mörkna så de bestämde sig för att gå hem till Mimmi. Mimmi ville inte sova i huset själv, det kändes så ensamt. De gick upp på Mimmis rum och la sig i sängen för att kolla på film. Hon la sig på hans bröst och blundade, snart somnade hon.

Mimmi vaknar runt tolv tiden dagen efter, det var välbehövligt att få sova ut. Hon öppnade ögonen och kollade bredvid sig, men det var ingen där. Omar hade väl antagligen stuckit hem för att hans mamma hade ringt eller något. Hon skickade ett sms till honom och skrev ’Vill du hänga med till sjukhuset och hälsa på mamma en stund idag? Puss.’. Sen gick hon i badrummet och hoppade in i duschen.

När hon stod i duschen började hon tänka på Felix. Vad hade hänt mellan dom? Varför ignorerade han henne? Alla minnena de hade tillsammans spelades upp i huvudet. Men sen tänkte hon att han förtjänade inte hennes tårar och hon hade det bra tillsammans med Omar nu.

Hon steg ut ur duschen och tog en handduk runt sig och gick tillbaka till sitt rum. Det vibrerade från hennes mobil, så hon tog upp den. Hon blev förvånad när det stod Felix på skärmen. Han hade skrivit ’Förlåt för att jag inte har hört av mig, jag är en idiot. Jag blev förstörd när du åkte till Göteborg utan att säga något, trodde du hatade mig. Hörde att du är tillsammans med Omar nu, hoppas du får det bra med honom och att han behandlar dig bättre än vad jag gjorde.’. Det gjorde ont inuti Mimmi att läsa det han hade skrivit, trodde han att hon hatade honom? Hur kunde hon vara så dum att låta honom tro det?

Mimmi slängde på sig lite kläder och gick ut, hon kände att hon behövde rensa tankarna lite. Hon hoppade på bussen som skulle ta henne in till Göteborg Centrum. Efter en kvarts bussresa var hon framme.

Det var en liten bit att gå innan man kom till stan, så hon började gå. Lite längre fram såg hon en kille som liknade Omar, hon började gå lite fortare för att komma närmare. Det var Omar. Nu började hon springa men stannade lika fort. Det kändes som ett slag i magen, hon stod där och gapade med tårarna rinnandes ner för kinderna..

 

Ps. Imorgon kommer SISTA kapitlet komma ut och det här kapitlet är väldigt kort bara för att jag skulle kunna göra ett till kapitel.

Mimmi slängde på sig sina mjukisbyxor från VS och koftan som hörde till, sen slängde hon upp håret i en slarvig tofs och gick ner.

-         Mamma, jag drar ut! Mår du bra? Ropade Mimmi från köket.

-         Ja, gumman! Men kom inte hem för sent, svarade hennes mamma.

Hon tog på sig skorna och gick ut till sin cykel och började cykla mot lekplatsen där de skulle ses. När hon var framme var han redan där.

-         Hej! Sa han och gick emot henne för en kram.

-         Hej, svarade Mimmi.

-         Varför stack du så tidigt idag? Tänkte vi kunde åkt tåg tillsammans ju, sa han och gjorde en ledsen min.

-         Ehm, jag ville bara komma ifrån Stockholm och komma hem.

-         Har det hänt något eller?

Mimmi tvekade på att berätta, men det skulle nog kännas bättre om hon berättade. De satte sig på en varsin gunga och sen började hon berätta.

-         Asså, jag stötte på Felix ex igår och jag har hört att hon är helt galen och ja, hon hotade mig. Så jag kände att det skulle vara bäst om jag åkte hem, både för min egna säkerhet och Felix. Man vet aldrig vad hon gör liksom.

-         Berättade du för Felix?

-         Nej, jag tänkte att det var bäst om han inte visste.

-         Jag tycker du borde berätta för honom, han skulle nog berätta för dig om det hände honom något liknande.

-         Men han har inte svarat mig på hela dagen, precis när jag behöver honom som mest.

-         Mimmi, är det verkligen detta du är ledsen för? Det ser ut som det är nått mer du går och bär på.

Mimmi blev chockad, hur kunde han se det? Det var väl lika bra att berätta.

-         Egentligen inte.. När jag kom hem från Stockholm satt mamma vid köksbordet och grät, hon berättade att hennes sjukdom, alltså hon har problem med sitt hjärta och det har blivit värre. Hon har inte lång tid kvar..

Nu började Mimmi gråta. Omar tog hennes hand och Mimmi blev genast alldeles varm i kroppen.

-         Och, så berättade hon att min pappa har lämnat oss för gott för han klarade inte av hennes sjukdom. För mig gör det ingenting, han är en idiot och jag har aldrig tyckt om honom, men mamma älskade honom och jag förstår inte hur han kunde lämna henne just nu.. fortsatte hon.

Omar ställde sig upp och drog upp Mimmi från gungan, han drog henne intill sig för en kram. De stod så länge och det kändes bra att ha någon där.

-         Tack för att du finns Omar, viskade Mimmi i hans öra.

-         Jag kommer alltid finnas för dig Mimmi, viskade han tillbaka.

Klockan började bli mycket och Mimmi hade lovat att inte komma hem för sent, så hon sa hej då och cyklade sedan hemåt.

Det var alldeles mörkt i huset, så Mimmi gick in i hennes föräldrars rum, eller nu var det bara hennes mammas och där låg hon och sov. Mimmi kände inte för att sova själv inatt så hon kröp ner bredvid sin mamma. Men innan hon somnade skickade hon iväg ett till sms till Felix eftersom att han inte hade svarat på hennes förra. ’Jag vet inte varför du inte svarar, kan du snälla bara förklara. Jag behöver dig mer än någonsin nu, det har hänt så mycket. God natt älskling.’ skrev hon.

Nästa dag vaknade hon upp och såg att hennes mamma inte låg kvar så hon gick och ut i köket för att se vart hon var. Där låg hennes mamma, helt medvetslös. Mimmi fick panik och visste inte vad hon skulle göra, hon sprang in på rummet igen för att hämta sin mobil och ringa 112. Några minuter senare kom en ambulans för att hämta hennes mamma och henne. I ambulansen ringde hon till Omar för hon ville ha någon vid sin sida.

-         Hallå? Svarade han nyvaket.

-         Omar, det är mamma! Vi är på väg in till sjukhuset, kan du möta upp mig där? Sa hon med gråten i halsen.

-         Va? Är hon okej? Jag kommer!!

-         Hon låg avsvimmad i köket, så jag vet inte. Bra!!

Hon la på för de var framme på sjukhuset. De möttes av en massa sjuksköterskor som tog in hennes mamma på ett rum och började undersöka henne och försöka få henne att vakna. De bad Mimmi att vänta i väntrummet.

Mimmi gick motvilligt mot väntrummet och satte sig, hon behövde verkligen Felix nu. Hon bestämde sig för att ringa honom, men inget svar. Hon förstod verkligen inte varför, men hon orkade inte fokusera på det just nu.

Efter en stund kom Omar springande och Mimmi började springa mot honom med tårarna rinnandes för en kram.

-         Jag är här nu, allt kommer bli bra. Viskade han med sin underbara och lugnande röst.

Mimmi kände hur hon fick fjärilar i magen i hans närhet. Hon tog händerna runt hans nacke och han la sina händer runt hennes midja och de kollade på varandra länge, sedan kom de närmare och närmare och tillslut möttes deras läppar. Mimmi kände en underbar känsla.

-         Men Felix då? sa Omar skyldigt.

-         Om han hade älskat mig hade han hört av sig för längesen. Jag är så glad att jag har dig Omar, svarade Mimmi och kysste honom igen.

En sjuksköterska kom emot dom, hon stannade framför dom och började prata.

-         Är det du som är Mimmi? Frågade hon.

-         Ja, det är jag! Hur mår hon? Svarade Mimmi.

-         Hennes hjärta stannade…

Dagen efter vaknade Mimmi klockan sex på morgonen, men Felix låg fortfarande och sov. Mimmi ville inte väcka honom och hon ville inte heller kvar i Stockholm, så hon klädde på sig, packade ihop väskan och skrev en lapp där det stod ’Förlåt för att jag inte sa förlåt, men jag behövde komma hem. Tack för en underbar helg, jag älskar dig så himla mycket. Ring mig när du vaknat. / Din Mimmi.’. Hon la lappen på sängen bredvid Felix och gick sedan ut från hans hus och mot busshållsplatsen.

Bussen var redan där när hon var framme vid busshållsplatsen, så hon hoppade på den och satte sig längst bak. Efter 15 minuter var de framme på tågcentralen och det var tjugo minuter kvar tills tåget som skulle ta henne tillbaka till Göteborg kom. Så hon bestämde sig för att gå till 7eleven för att köpa något att äta på tågresan.

Efter 20 minuter kom tåget in på centralen och hon hoppade på och tog en plats för fyra. Hon slängde upp fötterna på sätet mitt emot, stoppade in hörlurarna i öronen och höjde till högsta volym. Hon somnade nästan direkt när tåget hade lämnat centralen, klockan var ju trots allt bara lite i sju.

Hon vaknade av att de ropade ut att de var framme i Göteborg i högtalarna. Maten hon hade köpt till tågresan hade hon helt glömt bort då hon hade sovit exakt hela resan. Hon steg ur tåget och gick mot bussen som skulle ta henne till sitt kvarter.

Home sweet home, tänkte hon. Hon hade faktiskt saknat sitt hus i Göteborg trots att hon inte ville bo där, men det var så mycket mindre drama i Göteborg liksom. Kanske för att hon inte kände någon där, men ändå.

Hon öppnade dörren till sitt hus och ropade:

-         Hallå? Är det någon hemma?

Ingen svarade, men hon hörde någon i köket. Så hon gick dit. Där satt hennes mamma vid köksbordet, med huvudet i händerna, snyftandes.

-         Mamma? Vad är det? Frågade Mimmi oroligt.

Hennes mamma blev förvånad och torkade snabbt bort tårarna och kollade på hennes dotter.

-         Oj, jag hörde inte att du kom! Nejnej, det har inte hänt något.

Mimmi förstod att hon ljög.

-         Var är pappa? Frågade Mimmi sedan.

Och där brast det för hennes mamma, hon började storgråta igen. Då förstod Mimmi, det hade antagligen varit något gräl.

Mimmi gick fram till sin mamma och gav henne en lång kram.

-         Mamma, vi måste snacka. Jag klarar inte av att se dig sån här, sa Mimmi.

-         Okej då, sätt dig ner.. svarade hennes mamma.

-         Jo, det är såhär.. Jag svimmade samma dag som du åkte till Stockholm, så vi åkte in till sjukhuset. De berättade att mitt hjärta har blivit svagare och jag har inte lång tid kvar att leva, fortsatte hennes mamma.

Mimmi kände hur det högg till i magen, tårarna sprutade.

-         Och din pappa klarade helt enkelt inte av det, så han har lämnat oss Mimmi.

-         Jag bryr mig inte om pappa, han är en idiot och har alltid varit. Det ända jag bryr mig om är dig, det måste finnas något vi kan göra?

-         Det går att operera, men vi har inte pengarna.

-         Mamma, jag klarar mig inte utan dig.

Hennes mamma tog hennes hand och de satt där en stund under tystnad.

Sen gick Mimmi upp på sitt rum och slängde sig i sängen och borrade ner ansiktet i kudden och lät tårarna spruta. Hon var alldeles tom. Allt hade kommit som en chock. Läkarna hade sagt att hennes mamma höll på att bli bättre, så hon förstod inte hur de nu kunde säga att hon inte hade lång tid kvar. Och att deras pappa hade lämnat henne gjorde saken ännu värre. Mimmi hade aldrig tyckt om honom, han har varit otrogen flera gånger och är halvt alkoholist, men Mimmi visste att hennes mamma älskade honom ändå. Hon förstod inte hur han kunde lämna henne när hon bara hade en sån kort tid kvar.

Mimmi tog upp mobilen för att se om Felix hade ringt, men det hade han inte. Hon blev förvånad, klockan var två snart ett och han brukade inte sova så länge. Hon bestämde sig för att ringa honom, men han svarade inte. Så hon skickade iväg ett sms ’Felix, var är du? Jag behöver dig, puss.’.

Hon orkade inte göra någonting så hon låg kvar i sängen och satte i hörlurarna och lyssnade på deppmusik. Det var det bästa hon visste när hon inte var på humör. Men hon avbröts snabbt av ett sms, från Omar. Han skrev ’Har du lust att ses?’. Hon kände att hon behövde komma ut och prata med någon så hon svarade ’Vi ses på samma lekplats som förra gången!’.

 

Kommer upp ett eller två till kapitel idag eftersom jag inte har kunnat lägga upp på några dagar.

Sedan tog Felix megafonen och sa:

-         Och överraskningen är att under låten kommer vi välja ut en varsin tjej att ta med upp scenen och få en varsin ros av oss och så kommer vi sjunga för henne och så ni vet. Det var två fina foooers som kom på idén och vi tyckte det var en kul grej, tack för idén!

Alla tjejer började skrika och var i överlyckliga, alla väntade spänt på att de skulle välja en varsin tjej. Sofia och Mimmi satt kvar på bänken, för de tyckte att killarna skulle välja några foooers och inte dom.

Killarna började sjunga på låten och lite innan refrängen gick alla ner från Svampen och började välja sina tjejer. Mimmi såg att Felix kom emot dom. Han ställde sig framför henne och sa:

-         Vill du hänga med upp? Han log sitt största leende.

-         Du borde nog välja en foooer istället Felix! svarade jag.

-         Kom igen! Jag vill ha med dig upp.

Felix tog hennes hand och drog med henne upp. De andra killarna var redan uppe med sina tjejer. När de gick genom klungan med alla tjejer hörde Mimmi hur de viskade om henne och gav henne elaka blickar. Men Mimmi brydde sig inte, hon hade Felix, han var bara hennes.

Uppe på Svampen stod fyra stolar som de fyra tjejerna fick sätta sig på. Killarna gav dom rosor och dansade runt omkring dom och sjöng ’If I could build a girl, I build her just like you’. Det var precis som på Justin Bieber konserten när han valde sin One less lonely girl.

Mimmi kollade på de andra tjejerna och hon såg hur lyckliga de var, en av dom grät till och med. Hon kunde själv inte låta bli att le.

Efter låten gav killarna tjejerna som hade blivit valda en kram och sen fick de klättra ner. Men Felix drog Mimmi närmare sig och kysste henne mitt framför alla foooers uppe på Svampen. Mimmi kunde inte låta bli att fnissa för hon visste hur alla tjejers blickar skulle se ut.

-         Skaffa ett rum! Sa Molander till dom och klättrade sen ner.

Sedan gick Omar, Felix, Enestad och Mimmi också ner och de möttes av massa skrikande och gråtande tjejer som ville ta kort med dom. Vissa ville till och med ta kort med Mimmi och det kunde hon inte tacka nej till. Men sen såg Mimmi att Sofia satt ensam kvar på bänken så hon gick bort dit.

-         Jag är så glad att allt är bra mellan er igen, sa Sofia och gav Mimmi en lång kram.

Mimmi log och besvarade kramen.

-         Jag sa till Molander att vi skulle ses i studion, så ska vi dra dit? Fortsatte Sofia.

-         Ja, det gör vi! Svarade Mimmi.

De började gå mot studion och så gick de förbi hemmakväll.

-         Vi måste köpa godis! Utbrast Mimmi.

-         Jag har fortfarande godisförbund, svarade Sofia och suckade.

-         Fattar inte hur du klarar av det.. Men om jag går in och köper lite till mig och killarna så kan du gå till studion så länge?

-         Ah, visst!

Sofia fortsatte mot studion och Mimmi gick in på hemmakväll. Mimmi märkte att några tjejer hade förföljt dom ända från Svampen men brydde sig inte, men så gick de också in på hemmakväll. De gick mot henne.

-         Jaha, så du har tagit över Felix nu? Sa den ena tjejen bitchigt.

-         Är du Felix ex eller? Svarade Mimmi.

-         Om du inte visste så har vi aldrig gjort slut, så om du kunde lämna oss ifred, fortsatte tjejen.

-         Jag vet inte vem du är, men jag orkar inte med något bråk. Felix har lämnat dig och är med mig nu, så snälla kan DU lämna oss ifred?

-         Lilla gumman, jag kommer göra allt för att få honom tillbaka, bara vänta och se.

Tjejerna skrattade och gick ut från hemmakväll. Mimmi stod alldeles still, hon var i chock. Var det där ett hot? Hon blev rädd. Felix hade berättat att hon var helt galen och man kunde aldrig veta vad hon får för sig.

Mimmi gick ut från hemmakväll utan något godis och gick raka vägen mot studion.

-         Där är du ju, sa Felix när Mimmi kom in genom dörren.

Hon försökte le, men hon var fortfarande rädd och skakade.

-         Har det hänt nått hjärtat? Sa han oroligt.

-         Va? Nej, sa Mimmi förvånat.

Mimmi ville inte berätta något för hon visste att det kanske bara skulle bli värre.

-         Vart är godiset då? sa Sofia.

-         Va? Oj, det glömde jag! Sa Mimmi som helt hade glömt bort det sedan.

-         Vad tog så lång tid då? fortsatte Sofia.

-         Ehm, jag skulle på toa, ljög Mimmi.

-         Felix, kan vi inte dra hem till dig? Jag mår inte så bra, fortsatte Mimmi.

-         Klart vi kan, vi drar direkt! Svarade han.

De sa hejdå till alla andra och gick sedan ut ur studion.

Felix tog hennes hand och stannade henne och kollade rakt in i hennes ögon. Hans blick var orolig.

-         Mimmi, jag vet att det har hänt något.. Snälla berätta för mig!

En tår rann ner längs hennes kind. Han sa ingenting utan drog henne intill sig och gav en sådan där underbar Felix kram.

Dagen efter vaknade de av att solen lyste in genom gardinerna.

-         God morgon! Sa Felix med sin sexiga morgonröst.

-         God morgon, hur mycket är klockan? Svarade Mimmi.

Felix tog upp mobilen och suckade.

-         Den är bara åtta.

-         Oj! Vi ligger kvar i sängen lite till va?

Han drog henne tätt intill sig och kysste henne, sedan började han pilla i hennes hår och Mimmi andades snart tungt igen. Felix log och fortsatte pilla henne i håret.

Vid halv tio bestämde sig Felix för att gå ner och fixa frukost på sängen åt Mimmi. Han började göra pannkakor och så hade han jordgubbar och nutella hemma.

När Felix kommer upp med brickan på rummet är Mimmi redan vaken, hon sitter nyvaket upp i sängen och kollar på sin mobil.

-         Är du vaken nu? Skämtar Felix och ler.

-         Hehe, ja! Hon ler generat.

Han går fram till sängen och ställer ner brickan.

-         Har du fixat det här? Frågar hon chockat.

-         Det är jag som är mästerkocken, det vet du väl.

-         Du är bäst!

Mimmi pussar honom på kinden. Sedan börjar de vräka i sig av pannkakorna och de tar slut nästan direkt.

-         Du, vi ska spela in vår video till Build a girl idag klockan tre. Så jag måste dra till studion snart, men klarar du dig själv så länge så ses vi där sen? Säger han efter att ha tryckt i sig pannkakorna.

-         Ja, det är klart! Jag kan träffa Sofia så länge.

-         Vad bra! Smsar dig vart vi ska spela in sen.

Han pussar henne lätt på munnen och försvinner ut ur rummet.

Mimmi kryper ner under täcket igen och tar upp mobilen. Hon skickar ett sms till Sofia och frågar vad hon ska göra idag. Efter en minut får hon svar, ’Tänkte precis fråga dig om du ville hänga i stan idag tills de ska spela in videon, haha.’. Mimmi tyckte det lät som en bra idé och skrev ’Kanon, vi ses på plattan om en halvtimme.’.

Ingen var hemma hos Felix. Skönt, tänkte Mimmi. Hon tog upp sminkväskan och plattången hon hade med sig och började fixa sig lite, sedan tog hon på sig sina jeansshorts och ett linne. Bussen skulle gå om tio minuter så hon skyndade sig ner i hallen och tog på sig sina skor och sprang mot busshållsplatsen. Bussen var redan där, men hon hann med den.

Felix bodde egentligen bara en kvart från stan, men Mimmi var för lat för att gå. Så efter en kvart var hon framme vid plattan. Där stod Sofia och väntade.

-         Hej! Ropade Sofia och gick sedan fram till Mimmi och gav henne en kram.

-         Hej! Mimmi besvarade kramen och log.

-         Jaha, vad ska vi göra? Frågade Sofia sen.

-         Shoppa! Jag måste köpa nya kläder, svarade Mimmi.

De gick i massa olika butiker, provade kläder, skrattade, köpte kläder och hade det allmänt trevligt. Det var längesedan de hade umgåtts bara de två.

-         Jag börjar bli hungrig, ska vi fika eller nått? Frågade Mimmi.

Klockan var redan halv två och de hade inte ätit sen klockan tio.

-         Ja, jag är skitsugen på fika! Svarade Sofia och skrattade.

De gick mot Wayne´s coffee och satte sig på uteserveringen. Det var ganska mycket folk där eftersom det var så fint väder ute. De fikade och snackade om allt möjligt, sen såg Mimmi att hon hade fått ett sms av Felix. ’Vi kör på Svampen idag igen, halv fyra!’. Mimmi berättade för Sofia vad han hade skrivit.

Vid kvart över två bestämde de sig för att gå till Svampen, för de visste att det skulle vara mycket folk där.

Som de hade trott så var det hur mycket folk som helst där. Helt sjukt tyckte Sofia och Mimmi.

De satte sig ner på en bänk lite längre bort, de orkade inte med allt kaos och tyckte att några foooers kunde ta deras platser i kaoset istället.

Prick halv fyra kom killarna gåendes lite längre bort med stege och megafon som vanligt. De flesta i kaoset började skrika och vissa grät. När killarna skulle ta sig igenom kaoset spårade det totalt, vissa foooers blev galna och försökte hoppa på killarna. Men det var väldigt många som hjälpte till så det hände inte något.

När alla var uppe på Svampen tog Enestad megafonen och sa:

-         Hallå allihopa! Sjukt kul att så många har kommit hit för att hjälpa oss spela in videon till Build a girl. Och som vi skrev på twitter så har vi en överraskning till er..

Mimmi blev helt chockad, hon kände hur tårarna började rinna, hur ont det gjorde inuti henne. Men hon kunde fortfarande inte fatta det. Vad hände med det han sa på perrongen? Betydde det ingenting för honom?

Utan att tänka sig för sprang hon ut från studion och långt därifrån, hon bara sprang utan något mål.

Felix såg att Mimmi sprang iväg när de höll på att spela in. Han tyckte att hon såg upprörd ut, så han sprang ut ur rummet och alla andra slutade sjunga.

-         Vart stack Mimmi? Skrek Felix på Sofia.

-         Jag vet inte, svarade hon och kollade ner i marken.

-         Vad hände?

-         Jag berättade sanningen..

     Felix kollade på henne förvånat, han fattade ingenting. Han tog upp mobilen och ringde till Mimmi, men hon svarade inte.

-         Vad sa du? skrek han.

-         Jag såg dig, okej? Med en annan tjej! Hur kunde du? skrek hon tillbaka.

-         Vad snackar du om? Vadå en annan tjej?

Sofia såg att Felix talade sanning och kände sig genast skyldig för att ha antagit något som kanske inte varit sant.

-         Bakom studion, igår. Du och en tjej.

-         Fan Sofia! Det var mitt ex. Hon tror att vi fortfarande är tillsammans, men jag vill absolut inte ha något med henne att göra. Mimmi är den ända för mig, okej?

Nu grät Sofia, hon kände sig så himla skyldig. Men Felix hade inte tid för att bry sig om henne, han var irriterad på henne och samtidigt så orolig för Mimmi. Molander kom ut ur rummet och såg att Sofia grät, så han frågade vad som hade hänt, mer hann inte Felix höra. Han sprang ut från studion, men stannade precis utanför. Vart skulle hon kunna vara? Då slog det honom, Svampen.

Han sprang allt vad han kunde dit med tårarna i ögonen. Det var inte långt dit som tur väl. När han var framme såg han att det satt en tjej vid Svampen, det var Mimmi. Han sprang fram till henne och ställde sig framför henne.

-         Mimmi? Sa han tyst.

Mimmi kollade upp, hon var alldeles rödgråten.

-         Vad gör du här? Jag vill inte höra mer skitsnack! Skrek hon.

Då slog det honom, hon trodde allt han sa på perrongen var falskt och att han inte menade någonting av vad han hade sagt på grund av hans ex.

-         Mimmi, det är inte alls som du tror. Jag lovar.. sa han och satte sig bredvid henne.

-         Varför ska jag tro dig?

-         För att jag alltid tror på dig!

-         Vem var den där tjejen då?

-         Mitt ex, hon är en idiot. Hon tror att vi fortfarande är tillsammans och hon har stalkat mig sen vi gjorde slut. Men jag lovar att jag inte har någonting att göra med henne, du är den ända för mig Mimmi.

Mimmi torkade bort en tår som rann ner för kinden och kände sig mycket gladare efter de orden hon hade hört från Felix.

-         Jag tror dig. Du är den ända för mig också Felix. Jag älskar dig, jag vet seriöst inte vad jag skulle gjort utan dig.

Felix kollade på henne och log sitt perfekta leende och strök henne över kinden. Han lutade sig fram och kysste henne.

Han ställde sig upp och tog hennes hand för att hon också skulle resa sig upp. Sedan gick de tillbaka till studion, hand i hand.

När de kom in i studion sprang Sofia mot Mimmi och kramade om henne.

-         Förlåt Mimmi! Du får hata mig hur mycket du vill, jag hatar mig själv för detta. Fatta hur orolig jag har varit för dig. Förlåt! Sa Sofia och började gråta igen.

Mimmi var självklart besviken på henne, men hon visste att hon hade trott samma sak om hon såg Molander med en tjej.

-         Sofia, det gör ingenting. Jag hatar inte dig, jag älskar dig! Du är den bästa vännen man kan ha. Okej? Sa Mimmi och kramade henne ännu hårdare.

Sofia blev genast mycket gladare.

-         Jaha, så vem vill spela FIFA? Frågade Molander.

-         Jag! Ropade Enestad.

Tills klockan blev sex satt de i studion och turades om att spela FIFA, sedan drog Mimmi och Felix hem till honom.

Båda två var väldigt trötta när de kom hem, så de la sig i sängen och somnade till en film. 

 

Tack alla fina läsare!! Besöksrekord idag och därför bjuder jag på ett kapitel. Ni är bäst!! Blir så himla glad av era fina kommentarer och allt stöd.

Mimmi vaknade upp med dåligt samvete dagen efter och bestämde sig för att skriva ett långt sms till Felix och förklara att Omar och Mimmi bara var vänner och att Felix betydde allt för henne. Efter att ha skickat iväg smset kände hon sig mycket bättre, att hon skulle få åka till honom idag gjorde allt mycket bättre också.

Hon gick in i badrummet och tog en lång dusch och sen klädde hon på sig sina svarta jeans och ett lite finare linne. Sedan sprang hon ner i köket där hennes mamma satt.

-         Ska det bli kul att träffa Felix igen? Frågade hon.

-         Vad tror du? svarade Mimmi och satte i två brödbitar i brödrosten.

-         Förstår att detta måste vara jobbigt, men hoppas det känns lite bättre nu när du har Omar här också.

-         Mamma, du behöver inte säga förlåt. Det är inte ditt fel.

Mimmi gav hennes mamma och en kram och fick dåligt samvete över hur hon hade låtit.

Efter att ha ätit frukost sprang hon upp på sitt rum och packade det sista, slängde på sig lite smink och borstade tänderna. Sedan slängde hon iväg ett sms till Omar ’Ses vi på stationen om en kvart?’ och fick svar direkt, ’Yep! Stockholm here we come.’. Eftersom det tog en kvart att köra till stationen åkte Mimmi och hennes mamma direkt när hon hade fått svar.

När de var framme på stationen stod Omar och väntade. Mimmi gav sin mamma en kram och gick sedan bort mot honom.

-         Tja! Taggad på att träffa Felix eller? Frågade Omar.

-         Tjena! Skojar du eller? Du då? Taggad på att träffa the gang? Svarade Mimmi och skrattade.

-         Alltid!

Nu rullade tåget in på stationen och de hoppade på, de valde att ta ett säte med fyra platser och ett bord emellan. Båda satte hörlurarna i öronen och började lyssna på musik, ingen av dom orkade snacka. Mimmi såg att hon hade fått svar från Felix ’Skönt att höra! Saknar dig världens bästa, är du på väg?’, ’Saknar dig med mitt hjärta! Satte mig nyss på tåget med Omar.’ svarade hon.

Resten av tågresan snackade de, spelade kort och bara chillade.

Efter en dryg tågresa var de äntligen framme. Dörrarna öppnades och de steg ut ur tåget. Där står han, Felix, med världens största leende när han får syn på Mimmi. Hon släpper sina väskor och springer emot han och hoppar upp i hans famn och kysser honom.

-         Jag har saknat dig så! viskar Mimmi och känner hur hon fäller en tår.

-         Jag har saknat dig också mitt hjärta! Viskar han tillbaka.

-          Vart ska vi nu? Frågade Mimmi med sitt största leende på läpparna.

-         Vi måste till studion och spela in lite först, sen kan vi dra hem till mig. Svarade Felix och tog Mimmis väskor.

-         Kommer du Omar? Ropade Mimmi på Omar som stod kvar precis där de hade gått ur tåget.

-         Oj, jag kommer! Sa han förvånat precis som han hade stått och sovit.

-         Hallå bror! Sa Felix och gav honom en kram.

-         Tjena! Skönt att vara här, svarade Omar.

De började gå mot studion men de hann bara gå upp för en trappa innan de möttes av massa foooers som ville ta bilder. Mimmi var inte särskilt förvånad eftersom det var ett tag sen Omar hade varit i Stockholm, så hon satte sig på en bänk och väntade på att de skulle bli klara.

Det kom två tjejer gåendes mot Mimmi och sen ställde dom sig framför henne.

-         Är det du som är Felix flickvän eller? Frågade den ena tjejen.

-         I guess so! Svarade Mimmi och log.

-         Haha, fattar inte hur han kunde välja just dig. Han skulle lätt få en mycket snyggare brud, typ som jag. Sa samma tjej och skrattade och sen gick de därifrån.

Mimmi kände hur hon hade tagit åt sig och tårarna brände innanför ögonlocken, men hon gjorde allt för att inte börja gråta. Felix såg att hon var ledsen och gick ur klungan av foooers och satte sig bredvid henne.

-         Vad är det hjärtat? Frågade Felix och tog hennes hand.

-         Jag fick precis höra det sannaste jag någonsin har hört. Du förtjänar en bättre och snyggare tjej än mig, jag är bara skit. Sa hon och fällde en tår.

-         Om jag hade tyckt du hade varit skit tror du jag hade varit tillsammans med dig då? Du är den finaste människan på denna jorden och jag älskar dig, ingen annan. Du är allt jag vill ha!

Mimmi kände sig fortfarande besviken av de grymma orden hon hade fått höra av tjejerna, men Felix fick henne att känna sig mycket bättre. Han var den bästa killen man kunde ha.

-         Åh, finaste du. Är så glad att jag har dig, sa Mimmi och kollade på honom.

Han lutade sig närmare och gav henne en kyss.

-         Slut med gullandet, nu drar vi! Sa Omar mitt i allt.

Mimmi och Felix kysstes extra länge för att reta honom, men sen fortsatte de mot studion.

Som väntat stod de även en massa foooers utanför studion, så Mimmi gick in medans Omar och Felix tog kort med dom. Inne i studion var Enestad, Molander, Daff, Hamilton och Sofia.

-         Sofia!! Åh, vad jag har saknat dig!! Utbrast Mimmi när hon fick syn på henne.

-         Mimmi!! Åh, äntligen!! Skrek Sofia och sprang fram till henne och gav henne en kram. De stod och kramades rätt länge.

-         Hallå killar! Sa Mimmi sedan och gav Enestad och Molander en kram.

Hon hälsade på Daff och Hamilton också, sen kom Felix och Omar.

-         Hallå broder! Sa Enestad och Molander i mun på varandra.

-         Tjena bröder! Svarade Omar.

-         Hallå Omar, skönt att se dig! Vi måste spela in nu på direkten, sa Daff och gick in i rummet de skulle spela in i.

Alla försvann in i rummet efter Daff utom Sofia och Mimmi, de satt kvar i sofforna utanför.

-         Hur är det mellan dig och Felix nu då när du har flyttat och så? Frågade Sofia.

-         Jag saknar verkligen honom varje dag, men asså det är bra mellan oss. Mellan dig och Molander då? svarade Mimmi.

-         Det är toppen mellan oss! Jag är så himla lycklig när jag är med honom.

-         Man ser verkligen det på dig, jag är så glad för din skull.

Sofia log ett svagt leende, Mimmi såg på henne att något var fel, att hon höll undan något för henne.

-         Vad är det? Frågade Mimmi oroligt.

-         Va? Vadå? Det är inget, svarade hon snabbt.

-         Jag ser att det är något..

-         Åh, jag måste väl berätta då.. Jag hängde med till studion igår också och Ogge var tvungen att stanna och ta lite bilder med alla foooers så jag tänkte ta bakvägen.. Och eh.. Jag såg Felix med en annan tjej.. Jag är ledsen Mimmi!

Mimmis mamma väckte henne vid sju tiden eftersom det var dags för skola. En ny skola dessutom. Hemskt tyckte Mimmi.

Hon hoppade in i duschen, sedan bytte hon om till sina favoritjeans och en T-shirt och sprang ner och åt frukost. Efter frukosten hade hon tio minuter på sig innan de skulle dra så hon sprang upp på sitt rum och satte upp håret i en stram tofs och tog lite mascara.

-         Mimmi, vi måste åka nu! Ropade hennes mamma nerifrån.

-         Jag kommer! Svarade hon och tog sin mobil som låg på laddning.

I bilen satt båda tysta och det tog ungefär en kvart till skolan.

-         Ha en bra dag i skolan! Sa hennes mamma när de var framme.

Mimmi mumlade något till svar och tänkte den här dagen kommer bli allt annat än bra.

Hon gick in genom dörrarna till skolan och möttes av många blickar men hon ignorerade dom helt. Hon fortsatte bara gå till rektorns expedition utan att möta någons blickar.

-         Är det du som är Mimmi? Frågade en kvinna när hon kom in på expeditionen.

-         Det är jag det! Svarade hon.

-         Välkommen hit! Hon skakade hand med henne.

-         Här har du dina böcker och skåpnycklar och hoppas du ska trivas här! Fortsatte hon och log sitt största smörleende.

Mimmi log ett litet sarkastiskt leende tillbaka och gick sedan ut från expeditionen. Hon kollade på sitt schema och såg att hon skulle börja dagen med svenska, ett ämne hon gillade som tur väl.

Hon gick in i klassrummet och alla blickar vändes mot henne.

-         Ja, just det! Har glömt att berätta att det kommer en ny tjej till klassen idag. Men välkommen Mimmi! Sa den kvinnliga läraren och log.

-         Tack så mycket! Svarade Mimmi och försökte le.

-         Vill du berätta lite om dig själv för klassen?

-         Ja visst!

Hon tvekade lite först men sen tänkte hon vad kan hända.

-         Jag heter då Mimmi och flyttade hit igår för att min pappa fick jobb här, tidigare har jag bott i Malmö och Stockholm. Jag föddes och växte upp i Malmö men flyttade till Stockholm för två år sedan. Finns inte så mycket mer att berätta!

Mimmi kollade ut på sina nya klasskamrater och såg att vissa satt och log och vissa satt och viskade, antagligen om henne. Sedan såg hon ett bekant ansikte, men hon kom inte på vem.

Hon gick mot den lediga bänken längst bak, bakom det bekanta ansiktet. Han log mot henne på vägen dit. Precis när hon satte sig  vände han sig om och sa

-         Du är Felix tjej va? Jag är Omar! Sa han.

Då slog det mig, det var Omar i Felix band. Jag hade aldrig träffat honom förut, jag hade bara hört mycket om honom och sett honom på bilder och så.

-         Ja, det är jag! Jag tyckte väl att jag kände igen dig, kul att äntligen träffas. Felix har berättat mycket roliga saker om dig, sa jag och log.

-         Jag har hört mycket om dig också, han pratar om dig hela tiden. Det måste varit jobbigt att flytta ifrån han?

-         Haha, jasså? Ja, skitjobbigt! Men vi har kommit överens om att träffas varje helg, så ska till han i helgen. Ska inte du också till Stockholm i helgen?

-         Jo, jag åker också dit varje helg för att repa och så! Vi kan ju ha sällskap då.

-         Ja, precis! Kanon.

Resten av skoldagen gick faktiskt hyfsat fort tack vare Omar, han hade visat henne runt i skolan och de hade lärt känna varandra hyfsat bra för att bara ha träffats en dag.

-         Vi ses Mimmi! Sa Omar medans han låste upp sin cykel.

-         Det gör vi Omar, tack för att du visat mig runt och så! Skönt att ha någon man känner lite i alla fall, svarade jag.

-         Anytime! Sa han och blinkade och sedan cyklade han hemåt.

En kort stund senare kom Mimmis mamma så hon hoppade in i bilen.

-         Hur var det i skolan? Frågade hennes mamma direkt.

-         Förvånansvärt bra! Sa Mimmi och log.

Resten av bilresan satt dom tysta och Mimmi satt och log sitt fåniga leende hela tiden.

När de var hemma gick hon in på sitt rum och la sig i sängen och lyssnade på musik. Hon såg att hon hade fått två sms också, ett från Felix och ett från Omar. Felix skrev ’Hur var första skoldagen? Hamnade du i en bra klass? Miss you!’ och Omar skrev ’Lust att dra till någon pizzeria och köpa pizza?’. Mimmi ropade på sin mamma och frågade om det var okej och det var det, så hon svarade Omar ’Låter kanon! Vart ses vi?’. Några sekunder efter fick hon som svar ’Vart bor du? Jag hämtar dig på cykeln!’ Hon svarade sin adress och gick sedan ner och klädde på sig ytterkläderna. Efter fem minuter var Omar utanför.

-         Tjena! Limousinen är här, sa han och skrattade.

-         Haha, tja! Sjukt snygg limousin, svarade Mimmi och skrattade hon också.

Hon hoppade på där bak och sen började de cykla mot pizzerian. Det var ganska mycket ungdomar där trots att det bara var torsdag, men det var studiedag imorgon dock. Vissa kom fram till Omar och ville ta bild med honom och han ställde gärna upp.

De satte sig vid ett bord efter att ha beställt en varsin pizza, de snackade om allt mellan himmel och jord och skrattade hela tiden. Efter att de hade käkat drog de till en lekplats och satte sig och gungade och fortsatte snacka om verkligen allt.

Klockan var ganska mycket när Omar släppte av Mimmi utanför hennes hus.

-         Tack för ikväll! Sa Mimmi.

-         Tack själv du! svarade Omar och började cykla.

Mimmi gick in i badrummet och borstade tänderna och tvättade bort sminket, sen la hon sig i sängen med ett leende på läpparna. Sen slog det henne, hon hade inte svarat Felix. Hon tog upp mobilen och såg att hon hade fått tio sms och han hade ringt ett antal gånger. Hon skrev ett sms snabbt. ’Förlåt! Jag lever, jag mår bra. Skoldagen var förvånansvärt bra och jag hamnade i samma klass som Omar, har varit med honom ikväll också. Känns bra att ha någon man känner här. Miss you 2, ringer imorgon! Love you.’ Någon minut senare plingade hennes mobil till och han skrev ’Förstår du inte att jag blir orolig? Trodde det hade hänt något! Aha, okej..’. Det märktes att han hade blivit avundsjuk, inget jag älskar dig eller inte ens en puss. Men Mimmi var så trött så hon orkade inte svara, hon somnade med en klump i magen.

 

 

Ps. Förlåt, vet att detta kapitlet kommer upp två dagar för sent, men kolla in här klockan nio också så ska ni få se på en gottgörelse. Tack för att ni stannar kvar!!

Efter ett tag hade hon lugnat ner sig, men orkade inte gå ner till sin familj så hon låg kvar i sängen. Hon tog upp sin mobil och såg att hon hade fått ett sms från Felix och att hon hade blivit taggad i en bild av Felix på instagram. Först gick hon in på instagram och såg att Felix hade lagt ut en bild på chokladen och rosorna och hade skrivit ’Jag har världens bästa flickvän. Jag älskar dig.’. Mimmi hade även fått många nya följare såg hon. Hon skrev på hans bild ’Jag har världens bästa och starkaste pojkvän, jag älskar dig mest i hela världen.’.
Sedan kollade hon på smset hon hade fått från honom, han hade skrivit en hel roman till henne. Det stod bland annat att han inte skulle klarat sig utan henne och då brast hon ut i gråt igen. Tänk om de skulle flytta till Göteborg, tänk om de skulle flytta ifrån hennes Felix. Hur skulle hon klara sig?

Hon hörde en knackning på dörren och sen kom hennes mamma in.

-         Gumman.. Jag vet att det här är jobbigt för dig, vi flyttade nästan precis hit och du har precis skaffat dig nya vänner och till och med en pojkvän. Men du vet att vi måste, eftersom jag är sjuk och inte kan jobba så måste din pappa få ett bra jobb. Det förstår du väl?

-         Men, mamma.. Du förstår inte! Jag kan inte lämna Felix.

-         Du får åka till han på helgerna och han får åka till dig ibland, det kommer fixa sig. Jag lovar!

Hennes mamma gick ut från hennes rum och Mimmi började gråta igen. Men hon samlade sig snabbt och bestämde sig för att ringa till Felix och berätta de dåliga nyheterna.

-         Hej hjärtat! Svarade Felix.

-         Hej älskling, svarade hon med ett ledsamt tonläge.

Felix la märke till hennes tonläge.

-         Har det hänt något älskling?

-         Vi ska flytta.. Mimmi brast ut i gråt nu.

-         Vadå flytta? Vart? Längre bort från stan eller?

-         Nej, till Göteborg..

-         Göteborg?

-         Ja, pappa har fått jobb där och han behöver det jobbet.

-         Men hur ska jag klara mig utan dig?

-         Jag kommer inte klara mig utan dig heller! Men vi får ses på helgerna, okej?

-         Självklart! När flyttar ni då?

-         Om en vecka..

-         Om en vecka?!

-         Ja..

-         Vi måste ses varje dag denna veckan! Kom till mig nu, puss älskar dig.

Felix la på och Mimmi gick in i badrummet och tog en snabb dusch, sen bytte hon om och bad hennes mamma köra henne till Felix.

Resten av dagen låg de bara i Felix säng och snackade, grät, kollade film och bara mös.

Veckan gick snabbt och Mimmi hade umgåtts med Felix varje dag, han hade hjälpt henne att packa och så hade de gjort en massa som de inte hade hunnit med i sommar. Men nu stod de där vid flyttbilen med tårarna rinnandes ner för kinderna.

-         Jag kommer sakna dig så himla mycket, vi måste snacka varje dag i telefon! Och jag kommer till dig i helgen, okej? Sa Mimmi och tog hans hand.

-         Jag kommer sakna dig mest i hela världen!! Ja, sms, samtal och allt varje dag, varje sekund. Bra! Saknar dig redan. Sa Felix och kramade henne.

-         Jag älskar dig Felix, mest i hela världen.

-         Jag älskar dig också Mimmi, mer än du anar.

Sedan kysstes dom och tårarna rann ner för kinderna på båda. De ville inte släppa taget om varandra, men till slut var de tvungna.

Mimmi hoppade in i bilen och den började köra direkt, hon såg hur Felix stod kvar på uppfarten och vinkade. Det högg till i hennes hjärta och hon grät ännu mer.

Efter en lång och känslosam bilresa var de framme vid huset de skulle bo i. Det var ganska litet och fult och låg mitt ute i ingenstans. Men Mimmi visste att de inte hade råd med ett så fint hus och de fick nöja sig med detta.

Mimmi gick in i huset och kollade runt. Det var en nedervåning och en övervåning. På nedervåningen var det kök, vardagsrum, ett badrum och ett stort sovrum. På övervåningen var det ett litet TV-rum, ett sovrum, ett kontor och ett större badrum. Mimmi gissade på att hon skulle få rummet där uppe och föräldrarna rummet där nere, det tyckte hon var skönt.

Alla hjälptes åt att bära in flyttlådorna i huset och sedan beställde de hem pizza. Mimmi började plocka upp sina saker medans de väntade på pizzan och hon saknade redan sitt gamla rum i Stockholm.

Efter att de hade ätit och Mimmi hade plockat upp det sista i sitt rum kröp hon ner i sängen och smsade Felix. ’Huset är hemskt, Göteborg är hemskt, allt är hemskt. Jag saknar dig redan! Love you.’. Det dröjde inte länge innan hon fick svar. ‘Det kommer bli bra, jag lovar. Saknar dig också, love you. Sov gott min ängel!’. Mimmi somnade med ett leende på läpparna trots den fruktansvärt hemska dagen.

Dagarna gick och sommarlovet var snart slut. Mimmi hade varit hos Felix varje dag sedan olyckan. Många operationer hade gjorts och nu var det bara att vänta på att Felix skulle vakna. Många foooers hade stått utanför sjukhuset med blommor och frågat hur det var med honom, Felix mamma hade tagit emot dom och tackat. Varje dag tweetade fler och fler till Felix och många var riktigt oroliga.

Idag var sista dagen på sommarlovet, imorgon började skolan igen. Mimmi hade bestämt sig för att inte gå, hon hade ingen ork till det.

Mimmi gick in till Felix och satte sig på sin vanliga plats och tog hans hand.

-         Hej älskling! Imorgon börjar skolan igen, vi hann inte göra så mycket tillsammans i sommar. Men nästa sommar blir vår, eller hur? Jag älskar dig! Det är dags att vakna nu.

Plötsligt kände Mimmi att något klämde hennes hand och såg att Felix började röra sig. Mimmi sprang ut ur rummet och ropade på en sjuksköterska och hans mamma.

-         Älskling, är du vaken? Frågade hans mamma och satte sig bredvid honom.

-         Han lider nog just nu av enorm smärta och vi vet inte hur operationerna har påverkat hans hjärna, sa sjuksköterskan.

-         Men han kommer bli bra va? Han kommer kunna prata, höra och minnas va?

-         Vi kan inte garantera något! Bra kommer han bli, men vi vet inte hur det blir med minnet. Det beror på hur hans kropp har hanterat detta.

-         Var är Mimmi? Fick Felix fram.

-         Jag är här älskling! Svarade Mimmi och gick fram till honom och tog hans hand.

-         Förlåt för att jag aldrig kom, förlåt för att vi inte har kunnat spendera denna sommaren tillsammans. Jag älskar dig Mimmi!

-         Åh, hjärtat. Det är okej! Huvudsaken är att du är här hos mig nu och att du mår bra. Jag älskar dig också. Hon pussade honom på pannan.

-         Mamma, jag älskar dig! Sa han och tog hennes hand.

-         Gubben, jag älskar dig också. Hon fällde en tår och kramade om honom.

-         Förlåt, men han måste vila lite nu innan vi ska ta lite prover och så. Sa sjuksköterskan.

Mimmi och Felix mamma gick ut och satte sig i kafeterian, de köpte något att äta och snackade om allt eftersom de inte visste så mycket om varandra och inte hade haft tid att prata.

Efter ungefär en vecka fick Felix åka hem från sjukhuset, han var tvungen att ta det lugnt de närmaste dagarna och så hade han gipsat sitt ben som han hade brutit också. Men minnet var det inget fel alls på som tur väl.

Mimmi hade varit hemma hos Felix hela dagen och fixat det lite mysigt tills han kom hem. Hon hade bakat, köpt jordgubbar, massa godis och liknande. Sedan hade hon tänt ljus överallt och valt en romantisk film. Hon hade även köpt rosor och en chokladask till honom.

 Felix öppnade dörren när han kom hem och där står Mimmi och ropar ’Välkommen hem!’ sen kramar hon honom och ger honom en kyss.

De går in i vardagsrummet och Mimmi riktigt ser hur Felix ler och känner lycka.

-         Har du fixat det här helt själv? Frågar han och kollar på henne.

-         Hehe, japp! Svarar hon och ler stort.

-         Du är bäst, verkligen!

-         Vänta, ska hämta en sak.

Hon går ut i hallen och hämtar rosorna och chokladasken som hon hade i sin väska.

-         Bara för att du är så himla stark och för att jag älskar dig mest i hela världen, sa hon och gav honom sakerna.

-         Åh, du är den finaste människan på denna jord! Jag älskar dig Mimmi.

De satte sig ner i soffan och Felix höll om henne, de bara satt där och njöt av varandras sällskap. En kyss då och då blev det. De satte på filmen och började trycka i sig av godsakerna.

Klockan var rätt mycket efter filmen och båda hade somnat i soffan.

Dagen efter väckte Felix mamma dom ganska tidigt för Felix skulle till sjukhuset och göra några tester och så. De körde hem Mimmi på väg till sjukhuset.

Hon gick in i sitt hus och både hennes mamma och pappa var hemma för en gångs skull, hennes pappa var nästan aldrig hemma.

-         Mimmi? Är det du? ropade hennes mamma från köket.

-         Ja, vad är det? Svarade Mimmi.

-         Kom hit!

-         Jaha, vad är det?

-         Vi måste prata lite.. hennes mamma svalde hårt.

-         Vadå, är det något allvarligt? Har det hänt något?

-         Jo, det är så att.. Din pappa har fått jobb i Göteborg..

-         Nej, vi ska inte flytta!! Inte igen!! Aldrig i hela mitt liv, jag vägrar!!

Mimmi kände hur tårarna började rinna och hon sprang upp på sitt rum och slängde sig i sin säng och tryckte ner ansiktet i kudden och lät tårarna forsa.