Tyvärr kommer jag sluta med novellen, får inte till något bra slut och har ingen tid för det längre. Är sjukt ledsen för det. Hoppas ni har tyckt om det jag har skrivit hittills!! Ni är världens bästa läsare, tack för alla fina kommenterarer det betyder så himla mycket för mig. Om ni vill kan ni kika in på min blogg juliagerser.blogg.se där kommer jag uppdatera dagligen om ni vill se vad jag har för mig! Kramar.

Oscars perspektiv:

Det var den bästa idén Felix hade kommit med någonsin. Vi bestämde oss för att ringa Daff och berätta direkt.

Vi berättade allt för Daff och han tyckte det lät som en bra idé så vi bestämde att vi skulle börja direkt, så vi drog till studion. När vi kom till studion började vi bolla idéer till låten.

Veckorna gick och vi hörde ingenting från Hanna, allt vi gjorde var att fokusera på låten. Skriva en text, spela in, göra en video och allt som behövdes göra. Det skulle vara perfekt.

Hannas perspektiv:

Det har snart gått fyra veckor och ingen av killarna har hört av sig, visst jag bad dom att inte höra av sig men trodde de brydde sig lite mer om mig. Jag saknar faktiskt dom. Världens bästa bror Oscar, finaste killen Ogge och så har vi härliga Felix. Men de borde ändå förstå varför jag sa som jag sa till dom.

Klara är tillsammans med Albin så hon har försökt fråga honom lite om han vet om killarna snackat något om det jag sa, men han har bara sagt att dom är väldigt upptagna med något just nu. Antagligen någon konsert.

Just nu är min mamma på affärsresa, igen, som vanligt. Så jag bor hos Klara, klarar som sagt inte av att bo tillsammans med min styvpappa och styvsyster.

Jag bestämde mig för att låna Klaras dator som låg på hennes säng eftersom hon var hos Albin. Jag surfade runt på internet och läste lite bloggar, tillsist kände jag mig uttråkad så jag bestämde mig för att skaffa twitter. Då kanske jag skulle kunna se vad killarna hade för sig också.

Efter att jag hade fixat ett account gick jag in på Oscar’s twitter. Han hade varit väldigt inaktiv på senaste, det hade Ogge och Felix också. Plötsligt plingade min mobil till, jag blev chockad när jag kollade på skärmen. Det var ett sms från Oscar. Jag låste upp skärmen och gick in på meddelandet, det var ett långt meddelande. Jag läste det tyst för mig själv. ’Förlåt Hanna, vi förstår verkligen varför du hatar oss och tycker vi är ett par egoistiska idioter. Vi vet att vi aldrig kommer kunna göra det bra och aldrig kunna få dig att glömma det vi har gjort. Men vi hoppas detta kan få dig att förlåta oss lite i alla fall. Vi har jobbat och slitit med detta i en månad nu, hoppas du tycker om det. *En youtube-länk* / Oscar, Ogge och Felix’ stod det.

Jag klickade på länken och såg att det var en låt. Den hette ’An angel who forgot how to fly’ och under videon som beskrivning stod det ’Den här låten har vi skrivit till en ängel som inte längre finns hos oss på jorden. En foooer som betydde allt för oss. R.I.P Lovisa’. En tår rann ner för kinden när jag läste det, sen lyssnade jag på låten och tårarna forsade. Ogge spelade gitarr, Oscar, Felix och Omar sjöng. Allt var så underbart, texten, deras röster och att de gjorde det här för min syster. Det var det finaste någon någonsin har gjort för mig och min familj.

Jag ringde till Klara, jag behövde någon att prata med om detta och hon var tvungen att se det. Hon svarade direkt.

”Hej!” sa hon glatt.

”Kara, du måste komma hem nu! Skynda dig!! Jag måste visa en sak!” skrek jag i telefonen.

”Va? Har det hänt nått?” sa hon oroligt.

”Bara kom!!” sa jag och la på.

Efter en kvart kom Klara flåsandes in i rummet.

”Vad är det som har hänt?” sa hon ännu oroligare än innan.

”Kom! Du måste kolla!” sa jag och klappade på sängen bredvid mig.

Hon kom och satte sig bredvid mig och vi började kolla på videon igen.

Klaras perspektiv:

Hanna visade mig en video och en låt som killarna hade gjort till hennes syster. Tårarna började forsa och jag blev alldeles varm inombords. Det var det finaste någon någonsin hade gjort för någon. Jag satt helt chockad och grät. Det var så himla fint.

”Hanna, du måste förlåta dom. Jag vet att det är svårt, men jag är nästan helt säker på att det inte var medvetet det dom gjorde mot din syster. Och detta bevisar ju bara hur mycket dom tycker om dig och hur mycket dom ångrar sig.” sa jag och kollade på Hanna.

”Ja, jag antar att jag måste ge dom en chans till.” sa hon och log.

---

Eftersom så många har velat att jag ska fortsätta valde jag lägga upp ett kapitel till, väldigt kort. Men bättre än inget, right? Jag ska försöka få ett bra slut på den här novellen och sen slutar jag helt. Men vet inte när nästa kapitel kommer, det kommer när det kommer liksom. Men tack för att ni stannat kvar!

Vet att jag inte har lagt upp ett kapitel på jättelänge och är verkligen sjukt ledsen för det, men har varken tid eller ork för det just nu. Ska iallafall försöka få upp ett kapitel idag, hoppas ni fortsätter läsa ändå. Det är ni som får mig att vilja fortsätta skriva!!

Hannas perspektiv:

De släppte av oss vid plattan och vi tackade för skjutsen och sen gick jag och Klara mot gallerian. Vi gick i en massa olika affärer och köpte lite mer än vi skulle, men vi lyckades hitta kläder till kvällen. Klockan var rätt mycket när vi var klara i alla affärer med tanke på att vi sov till klockan ett och inte var inne i centrum förens två tiden.

Vi tog bussen hem till Klara för att börja fixa oss inför kvällen. Ingen av hennes föräldrar var hemma så vi satte på musik på högsta volym och Klara snodde sprit av hennes föräldrar och började förfesta lite för sig själv. Jag själv är alltid helt nykter, så det blir oftast jag som får ta hand om henne.

När vi hade fixat oss klart kollade jag på klockan och såg att den var åtta. Shit, tänkte jag för mig själv. Men som tur väl bodde Oscar inte så långt ifrån.

Oscars perspektiv:

Jag kollade på klockan och den var åtta, alla som var bjudna hade kommit och till och med en hel del objudna utom Hanna och Klara. Men de lär väl komma snart tänkte jag för mig själv.

Inne i köket där de flesta hängde spelades hög musik och det var sprit uppställt på hela köksön och köksbordet. Många hade redan fått i sig lite för mycket, jag själv gillade egentligen inte att dricka men idag gick jag runt och tog en klunk från min öl då och då. Jag visste själv att det var för att impa på Hanna och Klara så de inte skulle tro jag var en mes.

”Ey, bro! Var har du Hanna och Klara?” ropade Albin, det märktes att han redan var rätt packad när han gick mot mig.

”De kommer väl snart. Och du, ta det lite lugnare idag än förra gången!” sa jag och började gå ut mot trädgården.

Ute på trädgården var det betydligt lugnare, det var bara ett tiotal som satt vid utemöblerna och snackade och drack lite smått. Bland annat mina kompisar från The Fooo, Felix och Ogge satt där. Men ingen av dom drack, de har nog aldrig ens smakat. Den fjärde medlemmen i The Fooo, Omar, bor i Göteborg så han kunde tyvärr inte komma till festen.

”Oscar, kom hit och sätt dig! Du behöver väl inte gå runt och hålla koll på alla hela tiden” ropade Felix.

Jag gick bort till dom och satte mig och började genast hänga med i konversationen de hade haft.

”Så, när får vi träffa Hanna och Klara då?” viskade Ogge till mig.

”De borde komma närsom” sa jag precis när det plingade på dörren.

Klaras perspektiv:

Jag kände redan att allt snurrade och att jag var rätt packad, men jag orkade inte bry mig. Det är inte fest varje dag och allt jag ville ikväll var att lägga in en stöt på Albin och det skulle jag aldrig kunna göra utan lite sprit i mig.

Hannas perspektiv:

Oscar öppnade dörren med ett stort leende och en öl i handen. Jag trodde inte han var en sån som drack, men det var okej för mig. Bara han inte blir för full och gör en massa dumma grejer.

”Väkomna!” sa han och gav först mig en kram och sen Klara.

Vi gick in hans enorma och fina hus. Det var massa folk där, jag kände knappt igen någon. Inne i köket spelades hög musik och där satt de flesta och söp järnet. Bland annat Albin satt där, han såg rätt packad ut. Jag såg att Klara gick bort mot honom och satte sig i hans knä och började snacka.

”Kom, vi går ut! Jag vill att du ska träffa mina vänner” sa Oscar och drog med mig ut i trädgården.

Ute på trädgården var ett blandat gäng med både tjejer och killar och det var betydligt lugnare där.

”Felix och Ogge, kom hit!” ropade Oscar.

Två killar i samma ålder reste sig upp och började gå mot oss. Den ena av dom var mer söt och den andra var mer snygg.

”Det här är då Hanna som jag har berättat om” sa Oscar.

”Trevligt att träffas! Det är jag som är Felix då” sa den söta killen och gav mig en kram.

”Och jag är Ogge då, jag har hört mycket om dig” sa den snygga killen som också gav mig en kram.

”Jag har hört mycket om er också, kul att äntligen träffa er!” sa jag och log.

”Så hur känner ni varandra då?” frågade jag nyfiket.

”Vi har alltid vetat vilka vi är, men nyligen blev vi ett band..” sa Ogge men blev avbruten av Oscar som armbågade han i magen.

Jag kollade förvånat på Oscar och han låtsades som ingenting.

”Ogge och Felix, jag måste snacka med er” sa han sedan och gick iväg med dom.

Jag fattar ingenting, men orkar inte bry mig så jag går in i huset igen och bestämmer mig för att gå till toaletten. På väg till toan känner jag hur någon tar på min rumpa.

”Vad tror du att du håller på med?” fräser jag åt killen som gjorde det.

”Oj, tjejen har attityd. Det gillar jag” säger han och börjar tafsa ännu mer.

Sen trycker han upp mig mot väggen och håller i mina armar och kysser mig, han försöker ta in tungan i min mun. Han riktigt stinker av sprit och är riktigt motbjudande. Jag sprattlar och håller på och gör allt för att komma loss från honom men han är för stark.

Klaras perspektiv:

Jag stod och kollade ut genom fönstret i väntan på Hanna. Jag var så nyfiken på vad som hade hänt, de hade liksom varit borta i fyra timmar. Plötsligt ser jag henne komma gåendes, jag rusar ut ur rummet och ner för trappan och ställer mig vid dörren.
Precis när hon öppnar ropar jag ”berätta allt!”.

Hennes ansiktsuttryck är oslagbart, hon blev så rädd.

”Shit, vad du skräms kvinna!” skriker hon.

Jag bara skrattar.

”Såååå, vad hände?” frågar jag nyfiket.

”Klara, inte på det sättet du tänker. Han är mer som en bror.”

Jag plutar med läpparna besviket. Jag hade ju hoppats på en massa detaljer.

”Men han är verkligen helt underbar. Han berättade allt om sig själv och det känns som jag har känt honom i flera år. Och när jag berättade om Lovisa satt han där och lyssnade och liksom bara fanns där, det kändes så himla bra.” fortsatte hon och log stort.

Wow, jag blev förvånad. Det var inte många killar som var sådana.

Oscars perspektiv:

Jag har aldrig träffat en tjej som Hanna, det känns verkligen som vi har känt varandra i evigheter. Hon är verkligen som en syster. Vi hade så himla kul tillsammans och det kändes bra att hon kunde öppna sig för mig redan första gången vi träffades.

Jag kom på att jag skulle ha fest imorgon så jag tog upp mobilen och knappade in ett sms till henne.

”Fest hos mig imorgon 19.30, ta med Klara och kom! Här har ni adressen:----”.

Hoppas verkligen inte hon tycker jag är för på, men det skulle verkligen vara kul om hon träffade mina vänner och lärde känna dom.

Hannas perspektiv:

Vi skulle precis sova när min mobil plingade till. Jag kollade på displayen och såg att det stod ’Oscar’. Haha, han hade lagt in sitt egna nummer. Gulligt. Jag bytte namn på kontakten till ’Bror’ och ett hjärta. Sedan kollade jag vad han hade skrivit. Fest hos honom imorgon. Det kan man ju bara inte missa.

”Klara, sover du?” viskade jag.

”Va, nej! Jag är vaken” svarade hon.

”Vi är bjudna på fest hos Oscar imorgon” sa jag och kände att jag brast ut i ett stort leende.

”Åh, awesome! Hoppas han har några riktigt snygga vänner” sa hon och skrattade.

~Dagen efter~

Fortfarande Hannas perspektiv:

Jag vaknar av att Klara hoppar på mig och ropar:

”Hanna, vi måste till stan!! Jag måste köpa nya kläder tills ikväll”.

”Jaja, bara tio minuter till” mumlade jag nyvaket och försökte somna om.

”Upp med dig!!” fortsatte hon och drog och slet i mig.

Efter ungefär tio minuter lyckas hon få upp mig ur sängen. Vi slängde på oss lite kläder, sminkade oss och fixade håret, sen gick vi ner och käkade lite frukost.

”Shit, bussen går om fem minuter!” säger jag panikslaget efter att ha kollat på klockan.

Vi sprang ut i hallen och tog på oss skorna och började springa mot busshållsplatsen, som tur väl var det inte jättelångt till den. Precis när vi springer runt hörnan av kvarteret ser vi att bussen kör iväg.

”FAN!” skriker vi i mun på varandra.

Oscars perspektiv:

Jag och Albin tog mopederna in till centrum för att fixa lite grejer tills ikväll. Vi svänger runt hörnet av mitt kvarter och då får jag syn på Hanna och en tjej som måste vara Klara, så vi stannar vid dom.

”Vad gör ni här?” frågar jag medans jag tar av mig hjälmen.

”Vi skulle egentligen in till centrum, men vi missade bussen” svarar Hanna och suckar.

”Vi ska med dit så ni kan åka med oss” säger jag och ler.

”Hjälmar då?” säger Hanna och Klara i mun på varandra.

”Äsch, ni kan ta våra” säger jag och räcker över min hjälm till Hanna.

”Det här är Albin förresten, du kan åka med honom Klara” fortsätter jag.

Klaras perspektiv:

Shit, vad snygg Albin var. Seriöst, jag har aldrig sett en sådan snygg människa. Och jag ska åka med honom? Shit.

Han räcker över hjälmen till mig och hjälper mig knäppa den. Gulligt. Sedan sätter jag mig bakom honom på mopeden.

”Håll i dig!” säger han och börjar köra.

Jag tar armarna runt honom och jag känner hur en varm känsla kommer krypandes inom mig.

Hannas perspektiv:

Jag tog emot mobilen och kollade på displayen, jag blev förvånad när det stod mitt namn. Men sen kände jag i fickan och märkte att jag hade tappat den.

”Hallå?” svarade jag i telefonen.

”Ehm, hej. Är det Klara?” sa en kille i andra änden.

”Nej, det är Hanna. Du ringer från min mobil.”

”Jaha! Ja, du tappade den när vi sprang in i varandra innan. Så jag ringde kontakten som var högst upp bland dina samtal.”

”Tack för att du tog hand om den! Vart kan jag hämta den?” sa jag tacksamt.

”Vi kan ses på Espresso House om en kvart så kan vi ta en fika också. Bra, ses då!”

Jag hann inte säga något innan han la på, men varför inte liksom. Jag älskar att lära känna nya människor och han verkar väldigt snäll.

”Vem var det?” frågade Klara med en nyfiken min.

”En kille jag sprang in i innan, han hade min mobil. Så vi ska ses på Espresso House och ta en fika” sa jag och log stort.

”Måste ni ta en fika för att han har din mobil?” frågade hon och skrattade.

”Haha, jag hann inte säga emot. Men han verkar faktiskt väldigt snäll.”

Klara bara skrattade, jag slog henne lite löst på armen och sen gick jag ner och tog på mig skorna.

Oscars perspektiv:

Jag sitter på Espresso House och väntar på Hanna, som hon tydligen hette. Jag har aldrig varit så här nervös, tänk så kommer hon inte. Men så slog det mig, jag har ju hennes mobil så det är klart hon kommer. Men tänk så kommer hon och tar sin mobil och sen drar. Jag kanske skulle ha väntat på vad hon sa om fikan.

Exakt en kvart efter ser jag henne komma, hon letar efter mig så jag vinkar och då får hon syn på mig. Mitt hjärta slår snabbare ju närmare hon kommer mitt bord.

”Hej!” säger hon och ler stort.

”Hej! Saknat den?” säger jag och räcker fram hennes mobil till henne.

”Åh, tack så jättemycket! Jag hade faktiskt inte märkt att den var borta. Men vad vill du ha att fika? Jag bjuder som tack för att du tog hand om min mobil!”

Yes, hon ville stanna kvar och fika. Hon ville till och med bjuda mig, det var supergulligt men skulle aldrig låta henne göra det.

”Nej, det är lugnt! Jag betalar för mitt, tack ändå.”

”Men jag vill ju..” säger hon och plutar med läpparna.

”Verkligen supergulligt av dig, men skulle aldrig låta dig betala.” säger jag och ler stort.

”Okejdå..” säger hon och brister ut i ett stort leende.

Vi gick in och beställde det vi skulle ha och sen gick vi ut och satte oss på uteserveringen igen. Först var det rätt pinsam tystnad, men efter ett tag satt vi och berättade om oss själva. Jag valde att inte berätta att jag var känd i Sverige, det kändes bra att hon inte visste att jag var känd så jag ville inte fördärva något.

Hannas perspektiv:

Jag hade verkligen kul tillsammans med honom, jag trivdes i hans sällskap. Han hade berättat så mycket om sig själv, det kändes som jag hade känt honom i evigheter.

Nu var det min tur att berätta om mig. Hur kul skulle det vara att höra om mitt liv egentligen. Det är bara en ända stor röra. Jag var rädd för att han skulle tycka det var allt för rörigt, för rörigt för att vilja vara min vän. Men jag tog mod till mig och började berätta om min mamma och pappa hur de skilde sig och hur mamma hittade en ny man. Sen kom frågan ’Har du några syskon?’.

Alla tankar på Lovisa flög förbi, det gjorde ont. Men jag visste att frågan skulle komma. Jag visste också att jag kunde lita på Oscar, han kändes så äkta. Som brodern jag aldrig fick.

”Ja, jag har ju min plastsyrra. Jag vill egentligen inte ha någonting med henne att göra, men jag har inget val I guess.” Sa jag och rullade med ögonen.

”Sen så har jag en i himlen också..” fortsatte jag och kollade ner i bordet.

Jag såg hur han stelnade till. Hur han ångrade att han hade ställt frågan, han var på väg att öppna munnen. Jag visste vad han skulle säga.

”Scch.. Du behöver inte vara ledsen, hur skulle du kunna veta.” avbröt jag honom.

Han kollade ner i bordet. Han hade dåligt samvete.

”För ett år sedan fick min lillasyster Lovisa diagnosen cancer, det var väldigt tufft för henne. Hon fick göra många cellgiftsbehandlingar och strålningar. Läkarna sa att hon höll på att bli bättre, men dom hade så fel..”

En tår letade sig ner för min kind. Fan, jag ville inte gråta inför honom. Men det är så svårt, så fort jag pratar om henne så bryter jag ihop. Han kollade medlidande på mig och tog min hand som låg på bordet.

”Hon förlorade kampen” sa jag tillsist.

Han kramade min hand hårt, det kändes skönt att ha honom där.

”Jag beklagar verkligen Hanna” sa han med ånger i rösten.

”Oscar, det är okej. Det är bara så jobbigt att prata om det, jag saknar henne verkligen.”

Det pep till från min mobil som låg på bordet, jag tog upp den och såg att det var ett sms från Klara.

’’Kom hit nu! Ni har varit ute i evigheter, jag vill veta allt! Du sover hos mig inatt också bara så du vet. Xoxo.’’.

”Jag måste gå nu Oscar, det var verkligen supertrevligt det här!” sa jag och log.

”Ja, verkligen. Tack för att du ville!” sa han och ställde sig upp.

Vi kramades och sa hejdå. Jag kände ett lyckorus genom kroppen när vi kramades. Jag har inte varit så här lycklig på väldigt länge.

Jag hör hur min plastsyster spelar The Fooo’s låtar på högsta volym nere i vardagsrummet. Jag hatar dom av hela mitt hjärta. Så fort jag hör deras låtar så liksom brister något inom mig. För ett år sedan fick min riktiga syster Lovisa diagnosen cancer och det var riktigt tufft. Men mitt bland allt kaos med cellgiftsbehandlingar och strålningar fick hon på något sätt ork och kraft från killarna i The Fooo. Hennes största dröm var att få träffa dom och höra dom sjunga. Och hennes dröm skulle gå i uppfyllelse, hon skulle få en privat träff med dom. Men samma dag som träffen skulle vara ställde dom in, utan någon anledning. Dagen efter förlorade hon kampen. Hennes största dröm gick aldrig i uppfyllelse. Jag klarade inte av att höra deras musik. Ilskan inuti mig växte. Min idiotiska plastsyster visste mycket väl vad som hade hänt. Jag sprang ner till vardagsrummet och stängde av musiken.

”Vad gör du?!” skrek hon.

”DU VET MYCKET VÄL VAD JAG TYCKER OM DE HÄR KILLARNA!!” skrek jag tillbaka.

”Sätt på musiken igen! Genast! Hon får lyssna på vad hon vill, det här är inte ditt hus.” sa min styvpappa som hade hört allt.

Min mamma och pappa skilde sig när jag var tio år och mamma hittade en ny för två år sedan. Hon var mest tillsammans med honom för pengarna egentligen, men hon var ändå väldigt kär. Dock är hon aldrig hemma, hon är alltid ute på affärsresor med sitt nya jobb. Så jag bor alltså tillsammans med min styvpappa och min plastsyster och jag hatar dom lika mycket båda två.

Jag slängde kontrollen till stereon på min plastsyster och sprang snabbt ut i hallen och tog på min skorna och sprang ut från mitt hemska hus. Jag behövde träffa min bästa kompis Klara så jag började springa mot tågcentralen. Jag sprang och kollade ner i marken så ingen skulle se att jag grät. Plötsligt kände jag hur jag sprang in i någon.

”Men se dig för!” sa jag irriterat.

”Oj, ehm.. Förlåt, gick det bra?” sa killen som jag hade sprungit in i.

Jag hade hela tiden stått och kollat ner i marken, men sen kollade jag upp. Framför mig stod ett bekant ansikte, jag visste att jag kände igen honom. Men jag visste inte ifrån vad.

”Jaja, det gick bra!” svarade jag och började gå därifrån.

Jag blev förvånad över att hon inte började skrika och fråga om hon fick ta en bild när hon sprang in i mig, det brukade alla tjejer jag hade träffat göra. Men hon var väl antagligen inget fan. Det gillade jag.

Jag såg att det låg något på marken. Fan, hennes mobil. Jag kollade snabbt åt det hållet hon hade gått, men hon var försvunnen. Nu hade jag dock en anledning till att leta upp henne.

Jag sitter vid datorn och lyssnar på musik i mina hörlurar när jag hör hur någon kommer in i rummet. Hanna. Utan att ens behöva vända mig om vet jag att det är Hanna. Jag hör hur hon försöker lugna ner sig, det märks att hon har gråtit. Hon går bort till sängen och borrar ner huvudet i min kudde. Jag tar av mig hörlurarna och går bort till henne.

”Hanna, vad är det?” frågade jag lugnt och strök henne över kinden.

Hon satte sig upp i sängen och torkade bort tårarna som rann ner för hennes kinder.

”Jag saknar Lovisa, hon borde vara här nu.” sa hon tyst med gråten i halsen.

”Vi alla saknar henne, men hon mår bättre nu. Du måste kämpa för hennes skull, hon vill inte se dig ledsen.” ”Jag vet, men det är svårt.”

Min telefon avbryter vår konversation. Jag blir förvånad när jag ser att det står ’Hanna besti’ på displayen.

”Det är till dig” säger jag och räcker över mobilen till Hanna.

Visst var det Omar. Tillsammans med en annan tjej. De kysstes. Varför hände allt Mimmi? Det är som om det står i pannan på henne ’Få mig att må dåligt.’.

Tjejen som kysste Omar måste ha fått syn på Mimmi och att hon grät, för hon puttade bort Omar och gick bort mot henne. Även Omar vände sig om, han var chockad.

-         Hur kunde du? Jag trodde du var äkta! Skrek Mimmi.

-         Vänta, vad är det som pågår? Vem är du? Sa tjejen som kysste Omar förvirrat.

-         Han skulle föreställa min pojkvän, fick Mimmi fram.

-         Men va? Vi har varit tillsammans i några veckor nu ju, Omar förklara! Skrek tjejen nu.

Omar bara stod där och kollade ner i marken. Mimmi gick fram till honom och smällde till honom.

-         Din falska idiot! Jag trodde verkligen du var annorlunda.

Mimmi började springa mot busshållsplatsen igen med tårarna sprutandes. En buss kom precis när hon var framme och hon hoppade på den och sprang och satte sig längst bak. Hon kollade ut genom fönstret och började tänka på allt. Först Felix, sen hennes pappa, sen hennes mamma och nu Omar. Hon kände sig övergiven. Men sen slog det henne, Sofia.

Hon tog upp mobilen och ringde till Sofia. Men hon svarade inte. Mimmi tänkte att hon antagligen var upptagen och att hon skulle ringa upp senare, men så plingade hennes mobil till. Det var ett sms från Sofia. ’Nu hör du av dig va? Vad hände med att vi skulle hålla kontakten även fast du flyttade? Vad hände med bästa vänner för alltid? Jag har lagt ner det nu. Hör inte av dig till mig, vår vänskap är över!’ stod det på smset.

Tårarna forsade ännu mer nu. Vilken idiot Mimmi var. Bussen stannade vid busshållsplatsen vid hennes hus och hon sprang ut ur bussen, till sitt hus och upp på sitt rum. Hon slängde sig i sängen och bara låg där och lät tårarna forsa, de tog aldrig slut.

Mimmi vaknade av att hemtelefonen ringde, hon hade tydligen somnat. Hon sprang ner i köket och svarade.

-         Hallå? Det är Mimmi.

-         Det är Pernilla från sjukhuset. Vi har tyvärr tråkiga nyheter, du borde komma hit. Sa en kvinnlig röst i telefonen.

-         Är det mamma? Jag kan inte ta mig dit, det går inga bussar dit! Men jag måste dit!

-         Vi skickar en taxi.

Kvinnan la på och Mimmi stod där med telefonen i handen. Hon trodde inte att hon hade några tårar kvar men det hade hon visst, för hon stod där med tårarna rinnandes ner för kinderna.

Efter några minuter var det en taxi utanför huset så hon sprang ut och satte sig i den.

-         Kör fort!! Skrek Mimmi till taxichauffören.

-         Jag kan tyvärr inte köra fortare än jag får, svarade han med en lugn röst.

Det var som tur väl inte så jättelångt till sjukhuset så de var framme efter bara några minuter. Hon sprang fram till informationsdisken där Pernilla som hon hade pratat i telefon med stod.

-         Mimmi, hennes hjärta stannade igen och den här gången kunde vi inte få igång det. Vi gjorde allt vi kunde, men det var för svagt. Vi är otroligt ledsna, sa Pernilla med en lugn röst.

Mimmi föll ner på knäna och grät som ett litet barn, hon skakade och visste inte vart hon skulle ta vägen. Allt svartnade för henne. Hon var så ensam, hon hade ingen kvar.

Utan att tänka sig för ställde hon sig upp och sprang ut från sjukhuset, hon sprang och sprang tills hon kom till ett stup. Hon kollade ner, det var väldigt långt ner till marken. Hon tog ett steg framåt och stod nu längst ut på kanten. Hon var redo, redo att hoppa. Redo att ge upp. Vad var meningen med livet nu liksom. Hon samlade mod till att hoppa.

Precis när hon skulle ta sitt sista steg ut hörde hon någon ropa inifrån skogen.

-         Nej, hoppa inte!!

Hon vände sig om och såg Felix, vad gjorde han här?

-         Mimmi, förlåt. Jag vet varför du drog utan att säga till nu, jag är en idiot som trodde att du hatade mig. Jag är en idiot som lät det finaste jag hade försvinna från mig. Jag klarar seriöst inte mig utan dig. Så snälla, lämna mig inte. Jag behöver dig. Jag älskar dig, du är mitt allt.

Mimmi fann inga ord, det var det finaste hon hade hört. Men livet var ändå meningslöst. Allt var bara mörkt och hon kände att hon aldrig skulle finna någon lycka igen.

Felix gick bort mot henne och ställde sig bredvid henne och tog hennes hand.

-         Hoppar du, hoppar jag. Viskade han.

SLUT

-         Men vi kunde starta det igen. Hon måste dock ligga kvar på sjukhuset, som du vet har hon inte alls lång tid kvar.

Mimmi blev chockad. Tänk så hade de inte fått igång hjärtat, hon hade inte ens fått säga hur mycket hon betydde för henne då. Hon började gråta av bara tanken.

-         Får jag hälsa på henne? Frågade Mimmi.

-         Bara en kort stund, svarade hon och började gå mot rummet där hennes mamma låg.

Det gjorde ont i hjärtat att se hennes mamma ligga där med en massa slangar och maskiner runt omkring sig. Det var precis som när Felix hade krockat. Hon gick bort mot sängen och satte sig på kanten och tog hennes mamma hand.

-         Mamma, du får inte försvinna från mig. Du är det ända jag har nu.

-         Åh, min ängel. Jag älskar dig.

-         Jag älskar dig också mamma.

Sjuksköterskan kom in och sa att hennes mamma behövde vila så Mimmi gick ut till Omar igen.

-         Ska vi ta en glass vid hamnen? Jag gillar inte den här miljön, sa Mimmi.

-         Vi gör vad du än vill! Svarade han och log.

De gick hand i hand mot hamnen. Det kändes tryggt att vara i Omars närhet tyckte Mimmi.

När de var framme vid glasskiosken köpte de en varsin glass och satte sig på en bänk vid havet. De snackade om allt och Mimmi blev genast på mycket bättre humör. Det kändes skönt att komma på andra tankar.

De hade suttit där ett par timmar nu och det hade börjat mörkna så de bestämde sig för att gå hem till Mimmi. Mimmi ville inte sova i huset själv, det kändes så ensamt. De gick upp på Mimmis rum och la sig i sängen för att kolla på film. Hon la sig på hans bröst och blundade, snart somnade hon.

Mimmi vaknar runt tolv tiden dagen efter, det var välbehövligt att få sova ut. Hon öppnade ögonen och kollade bredvid sig, men det var ingen där. Omar hade väl antagligen stuckit hem för att hans mamma hade ringt eller något. Hon skickade ett sms till honom och skrev ’Vill du hänga med till sjukhuset och hälsa på mamma en stund idag? Puss.’. Sen gick hon i badrummet och hoppade in i duschen.

När hon stod i duschen började hon tänka på Felix. Vad hade hänt mellan dom? Varför ignorerade han henne? Alla minnena de hade tillsammans spelades upp i huvudet. Men sen tänkte hon att han förtjänade inte hennes tårar och hon hade det bra tillsammans med Omar nu.

Hon steg ut ur duschen och tog en handduk runt sig och gick tillbaka till sitt rum. Det vibrerade från hennes mobil, så hon tog upp den. Hon blev förvånad när det stod Felix på skärmen. Han hade skrivit ’Förlåt för att jag inte har hört av mig, jag är en idiot. Jag blev förstörd när du åkte till Göteborg utan att säga något, trodde du hatade mig. Hörde att du är tillsammans med Omar nu, hoppas du får det bra med honom och att han behandlar dig bättre än vad jag gjorde.’. Det gjorde ont inuti Mimmi att läsa det han hade skrivit, trodde han att hon hatade honom? Hur kunde hon vara så dum att låta honom tro det?

Mimmi slängde på sig lite kläder och gick ut, hon kände att hon behövde rensa tankarna lite. Hon hoppade på bussen som skulle ta henne in till Göteborg Centrum. Efter en kvarts bussresa var hon framme.

Det var en liten bit att gå innan man kom till stan, så hon började gå. Lite längre fram såg hon en kille som liknade Omar, hon började gå lite fortare för att komma närmare. Det var Omar. Nu började hon springa men stannade lika fort. Det kändes som ett slag i magen, hon stod där och gapade med tårarna rinnandes ner för kinderna..

 

Ps. Imorgon kommer SISTA kapitlet komma ut och det här kapitlet är väldigt kort bara för att jag skulle kunna göra ett till kapitel.

Mimmi slängde på sig sina mjukisbyxor från VS och koftan som hörde till, sen slängde hon upp håret i en slarvig tofs och gick ner.

-         Mamma, jag drar ut! Mår du bra? Ropade Mimmi från köket.

-         Ja, gumman! Men kom inte hem för sent, svarade hennes mamma.

Hon tog på sig skorna och gick ut till sin cykel och började cykla mot lekplatsen där de skulle ses. När hon var framme var han redan där.

-         Hej! Sa han och gick emot henne för en kram.

-         Hej, svarade Mimmi.

-         Varför stack du så tidigt idag? Tänkte vi kunde åkt tåg tillsammans ju, sa han och gjorde en ledsen min.

-         Ehm, jag ville bara komma ifrån Stockholm och komma hem.

-         Har det hänt något eller?

Mimmi tvekade på att berätta, men det skulle nog kännas bättre om hon berättade. De satte sig på en varsin gunga och sen började hon berätta.

-         Asså, jag stötte på Felix ex igår och jag har hört att hon är helt galen och ja, hon hotade mig. Så jag kände att det skulle vara bäst om jag åkte hem, både för min egna säkerhet och Felix. Man vet aldrig vad hon gör liksom.

-         Berättade du för Felix?

-         Nej, jag tänkte att det var bäst om han inte visste.

-         Jag tycker du borde berätta för honom, han skulle nog berätta för dig om det hände honom något liknande.

-         Men han har inte svarat mig på hela dagen, precis när jag behöver honom som mest.

-         Mimmi, är det verkligen detta du är ledsen för? Det ser ut som det är nått mer du går och bär på.

Mimmi blev chockad, hur kunde han se det? Det var väl lika bra att berätta.

-         Egentligen inte.. När jag kom hem från Stockholm satt mamma vid köksbordet och grät, hon berättade att hennes sjukdom, alltså hon har problem med sitt hjärta och det har blivit värre. Hon har inte lång tid kvar..

Nu började Mimmi gråta. Omar tog hennes hand och Mimmi blev genast alldeles varm i kroppen.

-         Och, så berättade hon att min pappa har lämnat oss för gott för han klarade inte av hennes sjukdom. För mig gör det ingenting, han är en idiot och jag har aldrig tyckt om honom, men mamma älskade honom och jag förstår inte hur han kunde lämna henne just nu.. fortsatte hon.

Omar ställde sig upp och drog upp Mimmi från gungan, han drog henne intill sig för en kram. De stod så länge och det kändes bra att ha någon där.

-         Tack för att du finns Omar, viskade Mimmi i hans öra.

-         Jag kommer alltid finnas för dig Mimmi, viskade han tillbaka.

Klockan började bli mycket och Mimmi hade lovat att inte komma hem för sent, så hon sa hej då och cyklade sedan hemåt.

Det var alldeles mörkt i huset, så Mimmi gick in i hennes föräldrars rum, eller nu var det bara hennes mammas och där låg hon och sov. Mimmi kände inte för att sova själv inatt så hon kröp ner bredvid sin mamma. Men innan hon somnade skickade hon iväg ett till sms till Felix eftersom att han inte hade svarat på hennes förra. ’Jag vet inte varför du inte svarar, kan du snälla bara förklara. Jag behöver dig mer än någonsin nu, det har hänt så mycket. God natt älskling.’ skrev hon.

Nästa dag vaknade hon upp och såg att hennes mamma inte låg kvar så hon gick och ut i köket för att se vart hon var. Där låg hennes mamma, helt medvetslös. Mimmi fick panik och visste inte vad hon skulle göra, hon sprang in på rummet igen för att hämta sin mobil och ringa 112. Några minuter senare kom en ambulans för att hämta hennes mamma och henne. I ambulansen ringde hon till Omar för hon ville ha någon vid sin sida.

-         Hallå? Svarade han nyvaket.

-         Omar, det är mamma! Vi är på väg in till sjukhuset, kan du möta upp mig där? Sa hon med gråten i halsen.

-         Va? Är hon okej? Jag kommer!!

-         Hon låg avsvimmad i köket, så jag vet inte. Bra!!

Hon la på för de var framme på sjukhuset. De möttes av en massa sjuksköterskor som tog in hennes mamma på ett rum och började undersöka henne och försöka få henne att vakna. De bad Mimmi att vänta i väntrummet.

Mimmi gick motvilligt mot väntrummet och satte sig, hon behövde verkligen Felix nu. Hon bestämde sig för att ringa honom, men inget svar. Hon förstod verkligen inte varför, men hon orkade inte fokusera på det just nu.

Efter en stund kom Omar springande och Mimmi började springa mot honom med tårarna rinnandes för en kram.

-         Jag är här nu, allt kommer bli bra. Viskade han med sin underbara och lugnande röst.

Mimmi kände hur hon fick fjärilar i magen i hans närhet. Hon tog händerna runt hans nacke och han la sina händer runt hennes midja och de kollade på varandra länge, sedan kom de närmare och närmare och tillslut möttes deras läppar. Mimmi kände en underbar känsla.

-         Men Felix då? sa Omar skyldigt.

-         Om han hade älskat mig hade han hört av sig för längesen. Jag är så glad att jag har dig Omar, svarade Mimmi och kysste honom igen.

En sjuksköterska kom emot dom, hon stannade framför dom och började prata.

-         Är det du som är Mimmi? Frågade hon.

-         Ja, det är jag! Hur mår hon? Svarade Mimmi.

-         Hennes hjärta stannade…

Dagen efter vaknade Mimmi klockan sex på morgonen, men Felix låg fortfarande och sov. Mimmi ville inte väcka honom och hon ville inte heller kvar i Stockholm, så hon klädde på sig, packade ihop väskan och skrev en lapp där det stod ’Förlåt för att jag inte sa förlåt, men jag behövde komma hem. Tack för en underbar helg, jag älskar dig så himla mycket. Ring mig när du vaknat. / Din Mimmi.’. Hon la lappen på sängen bredvid Felix och gick sedan ut från hans hus och mot busshållsplatsen.

Bussen var redan där när hon var framme vid busshållsplatsen, så hon hoppade på den och satte sig längst bak. Efter 15 minuter var de framme på tågcentralen och det var tjugo minuter kvar tills tåget som skulle ta henne tillbaka till Göteborg kom. Så hon bestämde sig för att gå till 7eleven för att köpa något att äta på tågresan.

Efter 20 minuter kom tåget in på centralen och hon hoppade på och tog en plats för fyra. Hon slängde upp fötterna på sätet mitt emot, stoppade in hörlurarna i öronen och höjde till högsta volym. Hon somnade nästan direkt när tåget hade lämnat centralen, klockan var ju trots allt bara lite i sju.

Hon vaknade av att de ropade ut att de var framme i Göteborg i högtalarna. Maten hon hade köpt till tågresan hade hon helt glömt bort då hon hade sovit exakt hela resan. Hon steg ur tåget och gick mot bussen som skulle ta henne till sitt kvarter.

Home sweet home, tänkte hon. Hon hade faktiskt saknat sitt hus i Göteborg trots att hon inte ville bo där, men det var så mycket mindre drama i Göteborg liksom. Kanske för att hon inte kände någon där, men ändå.

Hon öppnade dörren till sitt hus och ropade:

-         Hallå? Är det någon hemma?

Ingen svarade, men hon hörde någon i köket. Så hon gick dit. Där satt hennes mamma vid köksbordet, med huvudet i händerna, snyftandes.

-         Mamma? Vad är det? Frågade Mimmi oroligt.

Hennes mamma blev förvånad och torkade snabbt bort tårarna och kollade på hennes dotter.

-         Oj, jag hörde inte att du kom! Nejnej, det har inte hänt något.

Mimmi förstod att hon ljög.

-         Var är pappa? Frågade Mimmi sedan.

Och där brast det för hennes mamma, hon började storgråta igen. Då förstod Mimmi, det hade antagligen varit något gräl.

Mimmi gick fram till sin mamma och gav henne en lång kram.

-         Mamma, vi måste snacka. Jag klarar inte av att se dig sån här, sa Mimmi.

-         Okej då, sätt dig ner.. svarade hennes mamma.

-         Jo, det är såhär.. Jag svimmade samma dag som du åkte till Stockholm, så vi åkte in till sjukhuset. De berättade att mitt hjärta har blivit svagare och jag har inte lång tid kvar att leva, fortsatte hennes mamma.

Mimmi kände hur det högg till i magen, tårarna sprutade.

-         Och din pappa klarade helt enkelt inte av det, så han har lämnat oss Mimmi.

-         Jag bryr mig inte om pappa, han är en idiot och har alltid varit. Det ända jag bryr mig om är dig, det måste finnas något vi kan göra?

-         Det går att operera, men vi har inte pengarna.

-         Mamma, jag klarar mig inte utan dig.

Hennes mamma tog hennes hand och de satt där en stund under tystnad.

Sen gick Mimmi upp på sitt rum och slängde sig i sängen och borrade ner ansiktet i kudden och lät tårarna spruta. Hon var alldeles tom. Allt hade kommit som en chock. Läkarna hade sagt att hennes mamma höll på att bli bättre, så hon förstod inte hur de nu kunde säga att hon inte hade lång tid kvar. Och att deras pappa hade lämnat henne gjorde saken ännu värre. Mimmi hade aldrig tyckt om honom, han har varit otrogen flera gånger och är halvt alkoholist, men Mimmi visste att hennes mamma älskade honom ändå. Hon förstod inte hur han kunde lämna henne när hon bara hade en sån kort tid kvar.

Mimmi tog upp mobilen för att se om Felix hade ringt, men det hade han inte. Hon blev förvånad, klockan var två snart ett och han brukade inte sova så länge. Hon bestämde sig för att ringa honom, men han svarade inte. Så hon skickade iväg ett sms ’Felix, var är du? Jag behöver dig, puss.’.

Hon orkade inte göra någonting så hon låg kvar i sängen och satte i hörlurarna och lyssnade på deppmusik. Det var det bästa hon visste när hon inte var på humör. Men hon avbröts snabbt av ett sms, från Omar. Han skrev ’Har du lust att ses?’. Hon kände att hon behövde komma ut och prata med någon så hon svarade ’Vi ses på samma lekplats som förra gången!’.

 

Kommer upp ett eller två till kapitel idag eftersom jag inte har kunnat lägga upp på några dagar.