The Fooo Noveller

Jag hör hur min plastsyster spelar The Fooo’s låtar på högsta volym nere i vardagsrummet. Jag hatar dom av hela mitt hjärta. Så fort jag hör deras låtar så liksom brister något inom mig. För ett år sedan fick min riktiga syster Lovisa diagnosen cancer och det var riktigt tufft. Men mitt bland allt kaos med cellgiftsbehandlingar och strålningar fick hon på något sätt ork och kraft från killarna i The Fooo. Hennes största dröm var att få träffa dom och höra dom sjunga. Och hennes dröm skulle gå i uppfyllelse, hon skulle få en privat träff med dom. Men samma dag som träffen skulle vara ställde dom in, utan någon anledning. Dagen efter förlorade hon kampen. Hennes största dröm gick aldrig i uppfyllelse. Jag klarade inte av att höra deras musik. Ilskan inuti mig växte. Min idiotiska plastsyster visste mycket väl vad som hade hänt. Jag sprang ner till vardagsrummet och stängde av musiken.

”Vad gör du?!” skrek hon.

”DU VET MYCKET VÄL VAD JAG TYCKER OM DE HÄR KILLARNA!!” skrek jag tillbaka.

”Sätt på musiken igen! Genast! Hon får lyssna på vad hon vill, det här är inte ditt hus.” sa min styvpappa som hade hört allt.

Min mamma och pappa skilde sig när jag var tio år och mamma hittade en ny för två år sedan. Hon var mest tillsammans med honom för pengarna egentligen, men hon var ändå väldigt kär. Dock är hon aldrig hemma, hon är alltid ute på affärsresor med sitt nya jobb. Så jag bor alltså tillsammans med min styvpappa och min plastsyster och jag hatar dom lika mycket båda två.

Jag slängde kontrollen till stereon på min plastsyster och sprang snabbt ut i hallen och tog på min skorna och sprang ut från mitt hemska hus. Jag behövde träffa min bästa kompis Klara så jag började springa mot tågcentralen. Jag sprang och kollade ner i marken så ingen skulle se att jag grät. Plötsligt kände jag hur jag sprang in i någon.

”Men se dig för!” sa jag irriterat.

”Oj, ehm.. Förlåt, gick det bra?” sa killen som jag hade sprungit in i.

Jag hade hela tiden stått och kollat ner i marken, men sen kollade jag upp. Framför mig stod ett bekant ansikte, jag visste att jag kände igen honom. Men jag visste inte ifrån vad.

”Jaja, det gick bra!” svarade jag och började gå därifrån.

Jag blev förvånad över att hon inte började skrika och fråga om hon fick ta en bild när hon sprang in i mig, det brukade alla tjejer jag hade träffat göra. Men hon var väl antagligen inget fan. Det gillade jag.

Jag såg att det låg något på marken. Fan, hennes mobil. Jag kollade snabbt åt det hållet hon hade gått, men hon var försvunnen. Nu hade jag dock en anledning till att leta upp henne.

Jag sitter vid datorn och lyssnar på musik i mina hörlurar när jag hör hur någon kommer in i rummet. Hanna. Utan att ens behöva vända mig om vet jag att det är Hanna. Jag hör hur hon försöker lugna ner sig, det märks att hon har gråtit. Hon går bort till sängen och borrar ner huvudet i min kudde. Jag tar av mig hörlurarna och går bort till henne.

”Hanna, vad är det?” frågade jag lugnt och strök henne över kinden.

Hon satte sig upp i sängen och torkade bort tårarna som rann ner för hennes kinder.

”Jag saknar Lovisa, hon borde vara här nu.” sa hon tyst med gråten i halsen.

”Vi alla saknar henne, men hon mår bättre nu. Du måste kämpa för hennes skull, hon vill inte se dig ledsen.” ”Jag vet, men det är svårt.”

Min telefon avbryter vår konversation. Jag blir förvånad när jag ser att det står ’Hanna besti’ på displayen.

”Det är till dig” säger jag och räcker över mobilen till Hanna.