The Fooo Noveller

Visst var det Omar. Tillsammans med en annan tjej. De kysstes. Varför hände allt Mimmi? Det är som om det står i pannan på henne ’Få mig att må dåligt.’.

Tjejen som kysste Omar måste ha fått syn på Mimmi och att hon grät, för hon puttade bort Omar och gick bort mot henne. Även Omar vände sig om, han var chockad.

-         Hur kunde du? Jag trodde du var äkta! Skrek Mimmi.

-         Vänta, vad är det som pågår? Vem är du? Sa tjejen som kysste Omar förvirrat.

-         Han skulle föreställa min pojkvän, fick Mimmi fram.

-         Men va? Vi har varit tillsammans i några veckor nu ju, Omar förklara! Skrek tjejen nu.

Omar bara stod där och kollade ner i marken. Mimmi gick fram till honom och smällde till honom.

-         Din falska idiot! Jag trodde verkligen du var annorlunda.

Mimmi började springa mot busshållsplatsen igen med tårarna sprutandes. En buss kom precis när hon var framme och hon hoppade på den och sprang och satte sig längst bak. Hon kollade ut genom fönstret och började tänka på allt. Först Felix, sen hennes pappa, sen hennes mamma och nu Omar. Hon kände sig övergiven. Men sen slog det henne, Sofia.

Hon tog upp mobilen och ringde till Sofia. Men hon svarade inte. Mimmi tänkte att hon antagligen var upptagen och att hon skulle ringa upp senare, men så plingade hennes mobil till. Det var ett sms från Sofia. ’Nu hör du av dig va? Vad hände med att vi skulle hålla kontakten även fast du flyttade? Vad hände med bästa vänner för alltid? Jag har lagt ner det nu. Hör inte av dig till mig, vår vänskap är över!’ stod det på smset.

Tårarna forsade ännu mer nu. Vilken idiot Mimmi var. Bussen stannade vid busshållsplatsen vid hennes hus och hon sprang ut ur bussen, till sitt hus och upp på sitt rum. Hon slängde sig i sängen och bara låg där och lät tårarna forsa, de tog aldrig slut.

Mimmi vaknade av att hemtelefonen ringde, hon hade tydligen somnat. Hon sprang ner i köket och svarade.

-         Hallå? Det är Mimmi.

-         Det är Pernilla från sjukhuset. Vi har tyvärr tråkiga nyheter, du borde komma hit. Sa en kvinnlig röst i telefonen.

-         Är det mamma? Jag kan inte ta mig dit, det går inga bussar dit! Men jag måste dit!

-         Vi skickar en taxi.

Kvinnan la på och Mimmi stod där med telefonen i handen. Hon trodde inte att hon hade några tårar kvar men det hade hon visst, för hon stod där med tårarna rinnandes ner för kinderna.

Efter några minuter var det en taxi utanför huset så hon sprang ut och satte sig i den.

-         Kör fort!! Skrek Mimmi till taxichauffören.

-         Jag kan tyvärr inte köra fortare än jag får, svarade han med en lugn röst.

Det var som tur väl inte så jättelångt till sjukhuset så de var framme efter bara några minuter. Hon sprang fram till informationsdisken där Pernilla som hon hade pratat i telefon med stod.

-         Mimmi, hennes hjärta stannade igen och den här gången kunde vi inte få igång det. Vi gjorde allt vi kunde, men det var för svagt. Vi är otroligt ledsna, sa Pernilla med en lugn röst.

Mimmi föll ner på knäna och grät som ett litet barn, hon skakade och visste inte vart hon skulle ta vägen. Allt svartnade för henne. Hon var så ensam, hon hade ingen kvar.

Utan att tänka sig för ställde hon sig upp och sprang ut från sjukhuset, hon sprang och sprang tills hon kom till ett stup. Hon kollade ner, det var väldigt långt ner till marken. Hon tog ett steg framåt och stod nu längst ut på kanten. Hon var redo, redo att hoppa. Redo att ge upp. Vad var meningen med livet nu liksom. Hon samlade mod till att hoppa.

Precis när hon skulle ta sitt sista steg ut hörde hon någon ropa inifrån skogen.

-         Nej, hoppa inte!!

Hon vände sig om och såg Felix, vad gjorde han här?

-         Mimmi, förlåt. Jag vet varför du drog utan att säga till nu, jag är en idiot som trodde att du hatade mig. Jag är en idiot som lät det finaste jag hade försvinna från mig. Jag klarar seriöst inte mig utan dig. Så snälla, lämna mig inte. Jag behöver dig. Jag älskar dig, du är mitt allt.

Mimmi fann inga ord, det var det finaste hon hade hört. Men livet var ändå meningslöst. Allt var bara mörkt och hon kände att hon aldrig skulle finna någon lycka igen.

Felix gick bort mot henne och ställde sig bredvid henne och tog hennes hand.

-         Hoppar du, hoppar jag. Viskade han.

SLUT