The Fooo Noveller

Hannas perspektiv:

Jag tog emot mobilen och kollade på displayen, jag blev förvånad när det stod mitt namn. Men sen kände jag i fickan och märkte att jag hade tappat den.

”Hallå?” svarade jag i telefonen.

”Ehm, hej. Är det Klara?” sa en kille i andra änden.

”Nej, det är Hanna. Du ringer från min mobil.”

”Jaha! Ja, du tappade den när vi sprang in i varandra innan. Så jag ringde kontakten som var högst upp bland dina samtal.”

”Tack för att du tog hand om den! Vart kan jag hämta den?” sa jag tacksamt.

”Vi kan ses på Espresso House om en kvart så kan vi ta en fika också. Bra, ses då!”

Jag hann inte säga något innan han la på, men varför inte liksom. Jag älskar att lära känna nya människor och han verkar väldigt snäll.

”Vem var det?” frågade Klara med en nyfiken min.

”En kille jag sprang in i innan, han hade min mobil. Så vi ska ses på Espresso House och ta en fika” sa jag och log stort.

”Måste ni ta en fika för att han har din mobil?” frågade hon och skrattade.

”Haha, jag hann inte säga emot. Men han verkar faktiskt väldigt snäll.”

Klara bara skrattade, jag slog henne lite löst på armen och sen gick jag ner och tog på mig skorna.

Oscars perspektiv:

Jag sitter på Espresso House och väntar på Hanna, som hon tydligen hette. Jag har aldrig varit så här nervös, tänk så kommer hon inte. Men så slog det mig, jag har ju hennes mobil så det är klart hon kommer. Men tänk så kommer hon och tar sin mobil och sen drar. Jag kanske skulle ha väntat på vad hon sa om fikan.

Exakt en kvart efter ser jag henne komma, hon letar efter mig så jag vinkar och då får hon syn på mig. Mitt hjärta slår snabbare ju närmare hon kommer mitt bord.

”Hej!” säger hon och ler stort.

”Hej! Saknat den?” säger jag och räcker fram hennes mobil till henne.

”Åh, tack så jättemycket! Jag hade faktiskt inte märkt att den var borta. Men vad vill du ha att fika? Jag bjuder som tack för att du tog hand om min mobil!”

Yes, hon ville stanna kvar och fika. Hon ville till och med bjuda mig, det var supergulligt men skulle aldrig låta henne göra det.

”Nej, det är lugnt! Jag betalar för mitt, tack ändå.”

”Men jag vill ju..” säger hon och plutar med läpparna.

”Verkligen supergulligt av dig, men skulle aldrig låta dig betala.” säger jag och ler stort.

”Okejdå..” säger hon och brister ut i ett stort leende.

Vi gick in och beställde det vi skulle ha och sen gick vi ut och satte oss på uteserveringen igen. Först var det rätt pinsam tystnad, men efter ett tag satt vi och berättade om oss själva. Jag valde att inte berätta att jag var känd i Sverige, det kändes bra att hon inte visste att jag var känd så jag ville inte fördärva något.

Hannas perspektiv:

Jag hade verkligen kul tillsammans med honom, jag trivdes i hans sällskap. Han hade berättat så mycket om sig själv, det kändes som jag hade känt honom i evigheter.

Nu var det min tur att berätta om mig. Hur kul skulle det vara att höra om mitt liv egentligen. Det är bara en ända stor röra. Jag var rädd för att han skulle tycka det var allt för rörigt, för rörigt för att vilja vara min vän. Men jag tog mod till mig och började berätta om min mamma och pappa hur de skilde sig och hur mamma hittade en ny man. Sen kom frågan ’Har du några syskon?’.

Alla tankar på Lovisa flög förbi, det gjorde ont. Men jag visste att frågan skulle komma. Jag visste också att jag kunde lita på Oscar, han kändes så äkta. Som brodern jag aldrig fick.

”Ja, jag har ju min plastsyrra. Jag vill egentligen inte ha någonting med henne att göra, men jag har inget val I guess.” Sa jag och rullade med ögonen.

”Sen så har jag en i himlen också..” fortsatte jag och kollade ner i bordet.

Jag såg hur han stelnade till. Hur han ångrade att han hade ställt frågan, han var på väg att öppna munnen. Jag visste vad han skulle säga.

”Scch.. Du behöver inte vara ledsen, hur skulle du kunna veta.” avbröt jag honom.

Han kollade ner i bordet. Han hade dåligt samvete.

”För ett år sedan fick min lillasyster Lovisa diagnosen cancer, det var väldigt tufft för henne. Hon fick göra många cellgiftsbehandlingar och strålningar. Läkarna sa att hon höll på att bli bättre, men dom hade så fel..”

En tår letade sig ner för min kind. Fan, jag ville inte gråta inför honom. Men det är så svårt, så fort jag pratar om henne så bryter jag ihop. Han kollade medlidande på mig och tog min hand som låg på bordet.

”Hon förlorade kampen” sa jag tillsist.

Han kramade min hand hårt, det kändes skönt att ha honom där.

”Jag beklagar verkligen Hanna” sa han med ånger i rösten.

”Oscar, det är okej. Det är bara så jobbigt att prata om det, jag saknar henne verkligen.”

Det pep till från min mobil som låg på bordet, jag tog upp den och såg att det var ett sms från Klara.

’’Kom hit nu! Ni har varit ute i evigheter, jag vill veta allt! Du sover hos mig inatt också bara så du vet. Xoxo.’’.

”Jag måste gå nu Oscar, det var verkligen supertrevligt det här!” sa jag och log.

”Ja, verkligen. Tack för att du ville!” sa han och ställde sig upp.

Vi kramades och sa hejdå. Jag kände ett lyckorus genom kroppen när vi kramades. Jag har inte varit så här lycklig på väldigt länge.