Hat, vänskap och kärlek - Kapitel 8
Oscars perspektiv:
Det var den bästa idén Felix hade kommit med någonsin. Vi bestämde oss för att ringa Daff och berätta direkt.
Vi berättade allt för Daff och han tyckte det lät som en bra idé så vi bestämde att vi skulle börja direkt, så vi drog till studion. När vi kom till studion började vi bolla idéer till låten.
Veckorna gick och vi hörde ingenting från Hanna, allt vi gjorde var att fokusera på låten. Skriva en text, spela in, göra en video och allt som behövdes göra. Det skulle vara perfekt.
Hannas perspektiv:
Det har snart gått fyra veckor och ingen av killarna har hört av sig, visst jag bad dom att inte höra av sig men trodde de brydde sig lite mer om mig. Jag saknar faktiskt dom. Världens bästa bror Oscar, finaste killen Ogge och så har vi härliga Felix. Men de borde ändå förstå varför jag sa som jag sa till dom.
Klara är tillsammans med Albin så hon har försökt fråga honom lite om han vet om killarna snackat något om det jag sa, men han har bara sagt att dom är väldigt upptagna med något just nu. Antagligen någon konsert.
Just nu är min mamma på affärsresa, igen, som vanligt. Så jag bor hos Klara, klarar som sagt inte av att bo tillsammans med min styvpappa och styvsyster.
Jag bestämde mig för att låna Klaras dator som låg på hennes säng eftersom hon var hos Albin. Jag surfade runt på internet och läste lite bloggar, tillsist kände jag mig uttråkad så jag bestämde mig för att skaffa twitter. Då kanske jag skulle kunna se vad killarna hade för sig också.
Efter att jag hade fixat ett account gick jag in på Oscar’s twitter. Han hade varit väldigt inaktiv på senaste, det hade Ogge och Felix också. Plötsligt plingade min mobil till, jag blev chockad när jag kollade på skärmen. Det var ett sms från Oscar. Jag låste upp skärmen och gick in på meddelandet, det var ett långt meddelande. Jag läste det tyst för mig själv. ’Förlåt Hanna, vi förstår verkligen varför du hatar oss och tycker vi är ett par egoistiska idioter. Vi vet att vi aldrig kommer kunna göra det bra och aldrig kunna få dig att glömma det vi har gjort. Men vi hoppas detta kan få dig att förlåta oss lite i alla fall. Vi har jobbat och slitit med detta i en månad nu, hoppas du tycker om det. *En youtube-länk* / Oscar, Ogge och Felix’ stod det.
Jag klickade på länken och såg att det var en låt. Den hette ’An angel who forgot how to fly’ och under videon som beskrivning stod det ’Den här låten har vi skrivit till en ängel som inte längre finns hos oss på jorden. En foooer som betydde allt för oss. R.I.P Lovisa’. En tår rann ner för kinden när jag läste det, sen lyssnade jag på låten och tårarna forsade. Ogge spelade gitarr, Oscar, Felix och Omar sjöng. Allt var så underbart, texten, deras röster och att de gjorde det här för min syster. Det var det finaste någon någonsin har gjort för mig och min familj.
Jag ringde till Klara, jag behövde någon att prata med om detta och hon var tvungen att se det. Hon svarade direkt.
”Hej!” sa hon glatt.
”Kara, du måste komma hem nu! Skynda dig!! Jag måste visa en sak!” skrek jag i telefonen.
”Va? Har det hänt nått?” sa hon oroligt.
”Bara kom!!” sa jag och la på.
Efter en kvart kom Klara flåsandes in i rummet.
”Vad är det som har hänt?” sa hon ännu oroligare än innan.
”Kom! Du måste kolla!” sa jag och klappade på sängen bredvid mig.
Hon kom och satte sig bredvid mig och vi började kolla på videon igen.
Klaras perspektiv:
Hanna visade mig en video och en låt som killarna hade gjort till hennes syster. Tårarna började forsa och jag blev alldeles varm inombords. Det var det finaste någon någonsin hade gjort för någon. Jag satt helt chockad och grät. Det var så himla fint.
”Hanna, du måste förlåta dom. Jag vet att det är svårt, men jag är nästan helt säker på att det inte var medvetet det dom gjorde mot din syster. Och detta bevisar ju bara hur mycket dom tycker om dig och hur mycket dom ångrar sig.” sa jag och kollade på Hanna.
”Ja, jag antar att jag måste ge dom en chans till.” sa hon och log.
Eftersom så många har velat att jag ska fortsätta valde jag lägga upp ett kapitel till, väldigt kort. Men bättre än inget, right? Jag ska försöka få ett bra slut på den här novellen och sen slutar jag helt. Men vet inte när nästa kapitel kommer, det kommer när det kommer liksom. Men tack för att ni stannat kvar!
Calm down
Jag har varit i Stockholm i tre dagar för att kolla på när killarna uppträdde på Sommarkrysset bland annat. Sen har jag haft fullt upp de andra dagarna. Jag vet att det har gått fem dagar sen jag la upp ett kapitel. Men jag funderar faktiskt på att sluta skriva på den här novellen, jag orkar inte känna mig stressad, jag vill skriva när jag känner för det. Så vi får se hur det blir!
Hat, vänskap och kärlek - Kapitel 7
Fortfarande Hannas perspektiv:
Jag visste inte vad jag skulle göra, vad jag skulle säga. Jag var i total chock. Alla tankar på min syster spelades upp i huvudet igen, en tår rann sakta ner för kinden.
”Vi ville inte att du skulle ändra din syn på oss, du kanske inte gillar kända människor liksom” sa Oscar med en ledsen röst och kollade ner i marken.
”Jag bryr mig fan inte om ni är kända! Jag hatar er. Ni har förstört mitt liv! Ta aldrig kontakt med mig igen!!” skrek jag och sprang iväg.
Oscars perspektiv:
Jag blev chockad av det hon sa. Hon brydde sig inte om vi var kända, men hon hatade oss? Hur kunde hon hata oss? Vad har vi gjort henne? Har vi ens träffat henne förut, innan jag sprang på henne? Tankarna bara snurrade runt i mitt huvud.
”Vet du vad vi har gjort henne?” frågade jag Ogge förvirrat.
”Ingen aning, visste inte att jag hade träffat henne förut. Men något måste det vara och vi får helt enkelt ta reda på vad” sa Ogge lugnt.
”Men hur?” sa jag argt.
”Chilla, jag vet inte. Vi får väl försöka prata med henne” sa han.
Ogges perspektiv:
Jag blev verkligen sårad för det Hanna sa. Hon hatade oss. Jag som hade börjat bli kär i henne, hon var ju en helt underbar tjej. Jag var tvungen att få reda på vad det var som gjorde att hon hatade oss.
Jag visste vart Klara bodde och jag antog att Hanna skulle vara där, så jag bestämde mig för att dra dit.
”Jag ska försöka snacka med Hanna, vi hörs sen” sa jag till Felix och Oscar och drog sen iväg på min moped.
Jag stannade utanför Klaras hus och gick sedan och plingade på. Det var Hanna som öppnade och så fort hon fick syn på mig stängde hon igen dörren, men jag hann sätta foten vid dörren så den inte kunde stängas.
”Hanna, kom igen. Kan du inte bara säga vad vi har gjort?” sa jag.
Hon öppnade dörren igen och gick ut och stängde dörren efter sig.
”Ni kommer väl säkert inte ens ihåg det, för ni är så egoistiska” började hon.
”Men min lillasyster var erat största FAN eller foooer eller vad det nu heter. För ett år sedan fick hon cancer och hennes största dröm var att träffa er och den skulle gå i uppfyllelse, ni hade bestämt träff. Men samma dag som träffen skulle vara ställde ni in, utan någon som helst anledning. Dagen efter dog hon och hon fick aldrig träffa er. Och alla säger att ni bryr er om era fans, det är den största lögnen jag har hört. Så nu vet ni varför jag hatar er, så snälla låt mig vara.” sa hon sen och gick in och slängde igen dörren efter sig.
Jag bara stod där och gapade. Jag förstod verkligen varför hon hatade oss och hon hade verkligen all rätt till det. Jag tog upp mobilen och skrev ett sms till killarna ”Vi ses hos mig om tio, måste berätta allt”.
Jag tog moppen hem och hann precis innanför dörren innan Felix och Oscar kom.
”Vad sa hon?” frågade Oscar allvarligt.
Vi gick in till vardagsrummet och jag berättade allt och man såg på Oscar hur dåligt samvete han fick.
”Ja, man förstår ju varför hon hatar oss..” sa jag och kollade ner i golvet.
”Verkligen. Vi måste göra något som kan gottgöra henne lite i alla fall” sa Oscar.
”Ja, men som vad?” sa jag.
”Vi kan skriva en låt om hennes syster” sa Felix som hade suttit tyst i sina egna tankar hela tiden.
”Fan vilken bra idé!” utbrast jag och Oscar samtidigt.
Blev ett väldigt kort kapitel, men kände att jag behövde lägga upp något. Förlåt så hemskt mycket, tack för alla fina kommentarer jag fått och för att ni stannar kvar. Blir så glad. Ska försöka skriva några kapitel idag, så kanske kommer upp ett till senare. Om ni har några frågor eller liknande når ni mig på kik: juuuliaaa
Ps. Som sagt är Oscar, Enestad och Ogge, Molander.
Bad update
Hat, vänskap och kärlek - Kapitel 6
Oscars perspektiv:
Det var ganska tyst vid matbordet, förutom Felix som satt och babblade om massa ointressant som vanligt. Han kunde verkligen aldrig vara tyst. Sen fick jag syn på Ogge och Hanna som bokstavligt talat satt och glodde på varandra. Jag kunde inte hjälpa det men jag kände mig svartsjuk. Nej, vad håller jag på med. Hon är som min syster, usch.
”Jaha, vad ska vi göra idag då?” sa jag för att sluta tänka på Ogge och Hanna.
”Jag ska sova” sa Albin och Klara i mun på varandra och alla började skratta.
”Jag tycker vi ska kolla på bio” sa Hanna och log.
”Går det någon bra då?” frågade jag.
”Vänta, ska kolla” sa hon och tog upp mobilen för att kolla.
”The World War Z går om en och en halv timme” fortsatte hon.
”Ja! Den måste vi se” sa Felix.
Vi bestämde att vi skulle se den så vi började plocka undan efter frukosten och sen drog alla hem till sitt för att byta om och så.
Hannas perspektiv:
Jag och Klara drog hem till henne, jag bodde i stort sätt där. Klara hoppade in i duschen och jag började byta om inför bion. Jag valde ett par svarta shorts och en vit pösig skjorta, sen min guldiga klocka och några ringar. Sedan lockade jag håret lite och la på lite mascara. När jag var klar plingade det till i min mobil och jag såg att det var ett sms från Oscar. ”Ska jag hämta dig på moppen eller?” stod det och jag svarade ”Gärna!”.
Efter en kvart stod Oscar utanför huset med sin moped så jag sa hej då till Klara och sprang ner till hallen och tog på mig mina svarta ballerina med nitar och gick ut till honom.
”Hej” sa han och sken upp i ett stort leende.
”Hej” sa jag och gick fram och gav honom en kram.
Sen räckte han extrahjälmen till mig och sen började vi köra mot biografen.
Ogges perspektiv:
Jag kunde inte låta bli att bli avundsjuk när jag såg att Oscar och Hanna kom på mopeden, jag ville också att hon skulle om mig så som hon höll om honom.
”Hej” sa hon och tog av sig hjälmen och gick fram och gav Felix en kram.
”Hej” sa jag och Felix i mun på varandra.
Sen gick hon fram till mig och gav mig en kram. Jag blev alldeles varm i kroppen, det kändes så himla bra. Sen gick vi in på biografen.
Vi köpte varsin biljett, men precis när Hanna skulle ge fram sina pengar ställde jag mig i vägen och sa:
”Jag betalar för hennes också” och gav pengar för oss båda.
”Åh, tack! Men det hade du inte behövt” sa hon och log.
Felix och Oscar stod och gav mig peddoblicken men jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Vi gick och köpte popcorn också, jag betalade för en till mig och Hanna och sen gick vi in i biosalongen. Felix satte sig ytterst, sen satte sig Oscar, sen Hanna och sen jag.
Hannas perspektiv:
Ogge var så otroligt snäll, han betalade för både min biljett och för popcornen. Jag kunde inte låta bli att le lite för mig själv.
Det var rätt mycket folk i biosalongen så det pratades rätt mycket, men så fort det började mörkna och reklamen sattes igång blev det knäpptyst.
Det hade bara gått halva filmen och jag tyckte redan att den var superbra, den var dock lite småläskig ibland. Att den var i 3D gjorde ju inte den mindre läskig heller. Rätt som det var hände något jätteläskigt i filmen och jag kände att jag tog tag i Ogges hand som låg på armstödet mellan oss. Åh, nej tänkte jag för mig själv. Men sen kände jag att han flätade samman våra fingrar och då kunde jag inte låta bli att le.
Oscars perspektiv:
Jag kollade bredvid mig där Hanna och Ogge satt och höll handen. Varför var jag svartsjuk? Det var bara helt fel. Snälla låt filmen vara över snart så jag slipper plågas. Precis då tändes hela biosalongen och jag såg att Hanna och Ogge släppte varandras hand.
Vi gick ut från biografen och satte oss på trappen.
”Så vad ska vi..” började Felix men avbröts av att hans mobil började ringa.
Vi satt där tysta en stund men sen kom några tjejer fram.
”Får vi ta en bild?” sa de snällt.
Fan, inte här. Inför Hanna.
”Visst” sa jag och log ett fakeleende.
Vi tog bild med dom och sen gick de iväg.
Hannas perspektiv:
Jag blev förvånad när tre tjejer kom fram till oss och frågade Oscar och Ogge om bild. Var de kända? Jag visste att jag kände igen dom från något, men jag vet inte ifrån vad.
Felix kom tillbaka efter att ha pratat i telefon en lång stund.
”Det var Daff” sa han.
”Vem är Daff?” frågade jag förvirrat.
Oscars perspektiv:
Jag visste att vi var tvungna att berätta vilka vi var nu, jag fattade egentligen att det inte skulle funka att hålla det hemligt.
”Asså vi ville egentligen inte berätta något för det kanske skulle ändra din syn på oss, men vi är kända. Du kanske har hört talas om gruppen The Fooo, det är i alla fall vi och Daff är vår manager” sa jag och kollade ner i marken.
Hannas perspektiv:
Jag bara gapade och kände hur ilskan inuti mig bubblade. Var dom The Fooo? Har jag umgåtts med The Fooo? Var jag kär i en av medlemmarna i The Fooo? Det här kunde bara inte vara sant.
Förlåt för ett försenat kapitel, har verkligen inte så mycket tid eller ork för att sitta och skriva nu för tiden. Men hoppas ni tycker om det!
Och förresten, ni kanske tycker det är konstigt att Hanna inte har märkt att det är dom på typ twitter eller instagram eller något. Men hon har varken twitter eller instagram för hennes styvpappa har spärrat henne från allt sådant.
