The Fooo Noveller

Mimmi slängde på sig sina mjukisbyxor från VS och koftan som hörde till, sen slängde hon upp håret i en slarvig tofs och gick ner.

-         Mamma, jag drar ut! Mår du bra? Ropade Mimmi från köket.

-         Ja, gumman! Men kom inte hem för sent, svarade hennes mamma.

Hon tog på sig skorna och gick ut till sin cykel och började cykla mot lekplatsen där de skulle ses. När hon var framme var han redan där.

-         Hej! Sa han och gick emot henne för en kram.

-         Hej, svarade Mimmi.

-         Varför stack du så tidigt idag? Tänkte vi kunde åkt tåg tillsammans ju, sa han och gjorde en ledsen min.

-         Ehm, jag ville bara komma ifrån Stockholm och komma hem.

-         Har det hänt något eller?

Mimmi tvekade på att berätta, men det skulle nog kännas bättre om hon berättade. De satte sig på en varsin gunga och sen började hon berätta.

-         Asså, jag stötte på Felix ex igår och jag har hört att hon är helt galen och ja, hon hotade mig. Så jag kände att det skulle vara bäst om jag åkte hem, både för min egna säkerhet och Felix. Man vet aldrig vad hon gör liksom.

-         Berättade du för Felix?

-         Nej, jag tänkte att det var bäst om han inte visste.

-         Jag tycker du borde berätta för honom, han skulle nog berätta för dig om det hände honom något liknande.

-         Men han har inte svarat mig på hela dagen, precis när jag behöver honom som mest.

-         Mimmi, är det verkligen detta du är ledsen för? Det ser ut som det är nått mer du går och bär på.

Mimmi blev chockad, hur kunde han se det? Det var väl lika bra att berätta.

-         Egentligen inte.. När jag kom hem från Stockholm satt mamma vid köksbordet och grät, hon berättade att hennes sjukdom, alltså hon har problem med sitt hjärta och det har blivit värre. Hon har inte lång tid kvar..

Nu började Mimmi gråta. Omar tog hennes hand och Mimmi blev genast alldeles varm i kroppen.

-         Och, så berättade hon att min pappa har lämnat oss för gott för han klarade inte av hennes sjukdom. För mig gör det ingenting, han är en idiot och jag har aldrig tyckt om honom, men mamma älskade honom och jag förstår inte hur han kunde lämna henne just nu.. fortsatte hon.

Omar ställde sig upp och drog upp Mimmi från gungan, han drog henne intill sig för en kram. De stod så länge och det kändes bra att ha någon där.

-         Tack för att du finns Omar, viskade Mimmi i hans öra.

-         Jag kommer alltid finnas för dig Mimmi, viskade han tillbaka.

Klockan började bli mycket och Mimmi hade lovat att inte komma hem för sent, så hon sa hej då och cyklade sedan hemåt.

Det var alldeles mörkt i huset, så Mimmi gick in i hennes föräldrars rum, eller nu var det bara hennes mammas och där låg hon och sov. Mimmi kände inte för att sova själv inatt så hon kröp ner bredvid sin mamma. Men innan hon somnade skickade hon iväg ett till sms till Felix eftersom att han inte hade svarat på hennes förra. ’Jag vet inte varför du inte svarar, kan du snälla bara förklara. Jag behöver dig mer än någonsin nu, det har hänt så mycket. God natt älskling.’ skrev hon.

Nästa dag vaknade hon upp och såg att hennes mamma inte låg kvar så hon gick och ut i köket för att se vart hon var. Där låg hennes mamma, helt medvetslös. Mimmi fick panik och visste inte vad hon skulle göra, hon sprang in på rummet igen för att hämta sin mobil och ringa 112. Några minuter senare kom en ambulans för att hämta hennes mamma och henne. I ambulansen ringde hon till Omar för hon ville ha någon vid sin sida.

-         Hallå? Svarade han nyvaket.

-         Omar, det är mamma! Vi är på väg in till sjukhuset, kan du möta upp mig där? Sa hon med gråten i halsen.

-         Va? Är hon okej? Jag kommer!!

-         Hon låg avsvimmad i köket, så jag vet inte. Bra!!

Hon la på för de var framme på sjukhuset. De möttes av en massa sjuksköterskor som tog in hennes mamma på ett rum och började undersöka henne och försöka få henne att vakna. De bad Mimmi att vänta i väntrummet.

Mimmi gick motvilligt mot väntrummet och satte sig, hon behövde verkligen Felix nu. Hon bestämde sig för att ringa honom, men inget svar. Hon förstod verkligen inte varför, men hon orkade inte fokusera på det just nu.

Efter en stund kom Omar springande och Mimmi började springa mot honom med tårarna rinnandes för en kram.

-         Jag är här nu, allt kommer bli bra. Viskade han med sin underbara och lugnande röst.

Mimmi kände hur hon fick fjärilar i magen i hans närhet. Hon tog händerna runt hans nacke och han la sina händer runt hennes midja och de kollade på varandra länge, sedan kom de närmare och närmare och tillslut möttes deras läppar. Mimmi kände en underbar känsla.

-         Men Felix då? sa Omar skyldigt.

-         Om han hade älskat mig hade han hört av sig för längesen. Jag är så glad att jag har dig Omar, svarade Mimmi och kysste honom igen.

En sjuksköterska kom emot dom, hon stannade framför dom och började prata.

-         Är det du som är Mimmi? Frågade hon.

-         Ja, det är jag! Hur mår hon? Svarade Mimmi.

-         Hennes hjärta stannade…