The Fooo Noveller

Inne på akuten sprang det sjuksköterskor överallt och allt var kaos. Mimmi hatade sjukhus, hennes morfar hade dött på just detta sjukhuset för fem år sedan och han hade varit som hennes bästa vän.

-         Hej Oscar! Och du måste vara Mimmi? Sa Felix mamma vänligt men ändå stressat.

-         Hej! Trevligt att träffas, försökte hon svara så vänligt som hon kunde.

Felix mamma såg att Mimmi hade gråtit och det syntes även på henne att hon hade gråtit en hel del. Hon gav Mimmi en kram och släppte inte på ett tag.

-         Har du hört något ännu? Frågade Molander.

-         Nej, inte ännu. Svarade hon och kollade ner i golvet.

Molander gav henne en kram och sa att allt skulle ordna sig.

-         Ursäkta, är du fru Sandman? Sa en sjuksköterska plötsligt.

-         Ja, det stämmer! Svarade hon.

-         Vi har fått testresultaten. Det är inga yttre skador, bara några små skrapsår. Insidan ser dock mindre bra ut..

Sjuksköterskan gjorde en paus och lät henne ta in det hon nyss hört. Tårarna rann på både Felix mamma och Mimmi som stod och lyssnade. Även Molander hade börjat gråta nu.

-         Han har fått punktering på sin lunga, brutit en hel del ben och rätt kraftiga skallskador. Han ligger just nu i koma och vi vet inte hur lång tid det kan ta innan han vaknar.. I värsta fall kanske han inte vaknar, fortsatte hon.

För Mimmi brast allt, hon föll ihop på golvet och det gjorde Felix mamma med. Sjuksköterskan berättade att de skulle göra allt och kalla in specialvård och beklagade och gick sedan där ifrån.

En annan sjuksköterska kom och tog hand om Felix mamma och satte henne på en stol och försökte prata med henne, men det gick inte. Hon var förkrossad och i chock.

Molander var helt förstörd men han försökte trösta Mimmi så gott som han kunde. Han satte sig och höll om henne och berättade att Felix är stark och att han kommer klara det.

-         Snälla, kan jag få gå in och se honom? Fick Mimmi fram.

-         Jag ska fråga en sjuksköterska, vänta! Svarade Molander.

Molander gick fram till expeditionen och sjuksköterskan sa att det gick bra. Men bara ett kort besök. Hon följde Mimmi och Molander till rummet där han låg.

-         Ska jag följa med in? Frågade Molander.

-         Jag vill gärna träffa honom själv, svarade Mimmi.

-         Klart! Jag väntar utanför.

Mimmi gick in i rummet och där låg Felix, underbara Felix, alldeles medvetslös med slangar överallt. Hon satte sig bredvid sängen där han log och tog hans hand.

-         Felix, det är dags att vakna! Jag vet att du är stark och att du klarar detta. Men, du vet att jag inte klarar en minut utan dig. Utan dig är jag tom. Du är det finaste jag har. Jag älskar dig Felix, snälla vakna! Sa hon precis som att han hörde.

Inget svar, ingen reaktion, ingenting. Tårarna började rinna igen.

-         Snälla Felix, jag klarar inte av detta.. Jag behöver dig!

-         Förlåt att jag stör, men besökstiden är slut. Sa en sjuksköterska.

Mimmi gick ut alldeles tårögd och fick en kram av Molander. De gick till Felix mamma.

-         Ska jag köra hem dig Mimmi? Frågade hon.

-         Det skulle varit jättesnällt! Svarade Mimmi.

-         Hej då! Ring om det är något. Han kommer klara detta, han är stark. Sa Molander och gav Felix mamma en kram.

-         Hej då Mimmi. Du vet vart jag finns, viskade Molander till Mimmi medans de kramades.

Felix mamma och Mimmi gick ut till bilen. Under bilresan var det tystnad, båda var otroligt ledsna och kände inte för att prata. Det var skönt att sitta tyst tyckte Mimmi.

Efter en kvarts bilresa var de framme vid Mimmis hus.

-         Tack så jättemycket för skjutsen! Du har mitt nummer nu va? Så du får jätte gärna informera mig och så. Han klarar detta, det vet både du och jag. Sa Mimmi och kramade Felix mamma.

Mimmi såg att det var tänt i huset trots att klockan var ett på natten. Hon gick in och tog av sig skorna.

-         Mimmi? Är det du? ropade hennes mamma ifrån köket.

-         Ja, det är jag! Svarade hon.

-         Var har du varit? Jag har varit så orolig!! Du måste höra av dig förstår du väl!!

Hennes mamma kom ut i hallen och Mimmi brast ut i gråt och kramade sin mamma hårt.

-         Men gumman, vad är det? Sa hon mjukt.

-         Du vet Felix.. Min pojkvän..

-         Vad är det med honom? Har det hänt något?

-         Han krockade med mopeden och ligger i koma.. De vet inte om han kommer vakna igen..

Nu grät Mimmi ännu mer och hennes mamma kramade henne allt hårdare.

-         Gumman, han klarar detta. Han är starkare än någon annan! Jag kan köra in dig imorgon så kan vi hälsa på. Allt kommer ordna sig.

Mimmi gick in på sitt rum och slängde sig i sängen. Hon tog upp mobilen och såg hur alla hade tweetat till Felix. Det var fullt med Krya på dig och Du är stark du klarar detta tweets. Tårarna började rinna igen.

Hon skrev en tweet ’Jag vet att du klarar detta, du är den starkaste som finns. Jag älskar dig min ängel, du får inte försvinna från mig.’